e( —)——s — 2 andra saker i den stora kejsarstaden, och man kommer, genom att som resande lefva mycket på offentliga ställen, mer än en gång att tänka på, hvad en öfvermodig berlinare en gång yttrade, nemligen att Wien icke är någon stad, utan endast en stor by. Wienerkyparne heta så att aäga ovilkorligen: Leopold, Joseph eller Frants. De förekomma i alla storlekar, ända från den lille pysen med det löjliga lillgamla ansigtet, hvilken knappt når upp till den bänk, vid hvilken han sköljer sitt glas, till den pompöse Oberkellnern med engelska wAiskers och gravitetisk hållning. De äro alla klädda i svart frack och ingenstädes i verlden skall man kunna träffa på så solkiga exemplar af dessa klädesplagg, åtskilliga af dem ha synbarligen gått i arf från den ena generationen till den andra, ända tills de fullvuxna individerna af kypare-racen låtit afpassa dem efter de yngstas spädare lemmar. Man har knappast varit en dag i Wien förr än man kommer att lägga märke till dessa vidunderliga frackar. Träder man in på ett offentligt ställe och önskar konferera med bäraren af en af dessa märkvärdiga frackar, tjenar det i de flesta fall till iogenting att klinga på sitt glas för att ådraga eig hans uppmärksamhet, man måste vänja sig vid att utstöta ettlångdraget, hvisslande ljud mellan tänderna och att beledsaga detta med utropet Sie, då kommer måhända en Joseph, Frantz eller Leopold för att emottaga ens befallningar. En dag, då jag hade gjort största möjliga oväsen med mina bordreqvisiter för att tå fatt på en uppassare, infann sig ändtligen långt omsider en. Har ni icke hört, att jag klingat på mitt glas? frågade jag honom. Förlåt, men det förstå vi oss icke på här, blef svaret. Törs jag fråga, hur man då bär sig åt alldenstund ingen ringklocka synes till på bordet? Man säger: Pst, svarade han upplysande. Har man så slutligen fått fatt på en kypare, så hör han möjligen till en bestämd afdelning i salen eller tili ett bestämdt bord eller är det kanske ej hans skyldighet att servera öl, eller också har han ingenting att beställa med maten eller kan icke uppbära betalning eller bära fram kaffe. Det finnes nemligen noggrannt utstakade funktioner för upppassare på en restauration. Man har BisrKellner, Speise-Kellner, Zahl-Kellner, ja, jag har till och med råkat på Kass.-Kellner. Den a. k. Zahl-Kellner bekläder en öfverordnad besattning och i de flesta sall ongagerar han personligen alla de under honom stående kypare och smågossar. Med honom allena tår man lof att uppgöra räkning, hvarför man också esomoftast måste sitta länge och vänta, innan denna vigtiga personlighets tid tillåter honom att komma till en. Det för alla parterna opraktiska i en sådan anordning är tillräckligt iögonentallande, och när man till på köpet tager i betraktande, att gästernas öloch vinkrus ständigt ombytas mot fulla, så snart de äro tömda, af de små dvergarne i sina settglänsande, svarta kläder och detta med en snabbhet, som försvårar kontrollen till och med för en gäst med den bästa vilja, så måste man ännu mera förundra sig öfver att den benämningen Weltstadt aspirerande, trefliga och präktiga hufvudstaden ännu ej funnit det lämpligt att afskaffa ett slikt förhållande. Zahl-Kellnern, som man brukar tillkalla genom att utstöta det monotona utropet: Zahlen ända tills det genom de andra kyparnes upprepande når hans öra, behåller sjelt alla drickspengarne; den kypare, som serverar maten, har derföre lika så litet som hans ärade kollega, der Bierkellner, något som helst intresse af att man blir ordentligt upppassad. Klagomål hos Zahl-Kellnern kunna på sin höjd åstadkomma, att han grälar på en äldre eller örfilar upp en yngre kypare, utan att det dertöre nästa gång blir bättre. De svartklädde gentlemännen, hvilka spatsera omkring med en serviett i handen och hvilka förmodligen skola bevaka gästernas intressen, förmå ingenting uträtta, derföre att systemet i och för sig sjelf är bakvändt. Alla de främlingar, hvilka i sommar gästat Wien, ha funnit det här påpekade törhållandet ytterst beaynner igt, men på samma gång ha Wienerkyparne fallit i förvåning öfver att man, på det hela taget, kunnat beklaga sig öfver dem. Dau sind wir nicht gewöknt, heter det alltid, då man förebrår dem deras långsamhet, tafatthet eller snuskighet, och deras minspel visar nogsamt, att de verkligen tala sanning. Hela det opraktiska och primitiva sätt, hvarpå uppassningen här bedrifves, har dock, som här ofvan antydes i trots af alla brister en viss egendomlig älskvärdhet med sig och man kommer ovilkorligen att tänka på det wienarne hysa den äsigten att det finnes mer hederligt folk till i verlden, än som man i allmänhet tror, eljest kunde de inte fortfara med att hänga fast vid ett betalningasystom, som är grundadt på att hvarje gäst nödgas till att anstränga sitt minne till det yttersta för 2; mära nÅM:MANR Arätt