Göteborgsposten – 18 juni 1873, sida 2

ned en enskIIG, uldul UVI bd tTrag 14190 Men jfvades mot alla andra. Ranc, som under sista tiden varit redaktör af Röpublique frangaise, Gambettas organ, Var i sin ungdom invecklad i en sammansvärjning mot kejsar Napoleons lif och deporterades till Lambessa, hvarifrån han lyckades undkomma. En af de oräkneliga amnestier, som Napoleon III utfärdade, satte honom i stånd att återvända till Frankrike, der han å 1864 blef medarbetare i -Råveilr, det radikala socialistbladet, som utgafs af den bekante Deuschuze. Etter d. 4 sept: 1870, då kejsardömet föll, blet han maire i 9:de arrondissementet i Paris, och han begaf sig senare i en ballon till Gambetta, som utnämnde horom till sin polisminister. I denna egenskap visade han stor godtycklighet och då Paris gifvit sig, sökte ban förmå Gambetta att göra en statskopp. Han tilldrog sig särskild uppmärksamhet, då han lät häkta prinsen af Joinville och föra honom ut ur landet. D. 8 febr. 1871 valdes han till medlem af nationalförsamlingen, men han nedlade kort derefter sitt mandat och återvände till Paris, hvarest han som sagdt valdes till medlem af kommunen. Vid valen d. 11 maj d. å. blef han åter medlem af nationalförsamlingen som deputerad för Lyon. Då rättegången mot Ranc inledes, skola belt säkert många intressanta saker komma i dagen. De ofvan anförda och andra lika så bekanta notiser, som de franska tidningarne meddela om honom, tjena för öfrigt endast töga till att belysa hans karakter; dertill har han sjelf lemnat det bästa bidraget i sina artiklar, isynnerhet i dem han skref, då de allmärna valen vände sig till de radikalae fördel. Ifrån detta ögonblick hotade han sina motståndare, hvilka han beskyllade för att hafva öfverrumplat Paris, med den fruktansvärdaste hämnd, i händelse hans parti åter kom till väldet. Det är om denne man, som partiorna nu skola röra upp himmel och jord, men vi förmoda att det dock skall snart bli lugnt igen, ty Ranc är föga värd en storm. . En annan kommunmattador, hvars öde väl snart och torde afgöras, är pamflettisten Henri de Rochefort, som regeringen beslutat transportera till Nya Caledonien, om läkarne ej motsätta sig det. Hans slögtingar ha hos Mac Mahon begärt uppskof med domens full. bordande, och marskalken har hänvisat den till vederbörande ministrar, som låtit förstå, att man ej kan i detta fall låta nåd gå för rätt. Arm6utskottet och utskottet för undersökning at krigskontrakten ha hållit ett gemensamt sammanträde, hvarvid hertig dAudiffret Pasquier höll ett märkligt tal om militärkommissariatets organisation under sista kriget. Undersökningen af arsenalernas tillstånd bade, sade han, visat nödvändigheten af att särskilja det administrativa elementet från det kontrollerande. Armåutskottets ordf, Riant, uppläste sin berättelse om arsenalerna, hvilka synas ha varit Åmycket illa förvaltade alltsedan 1830 och isynnerhet sedan 1853. Det sistnämnda året uppgick värdet å den på 649 militäreta bliesementer fördelade materielen till 750 mill. fres och för undersökning af dessa etablissementer hade för omkring ett år sedan 847 underkommissioner utsetts. Dessa tyckas ha upptäckt stora qvantiteter värdelösa törråder, och den materiel, som skulle vara värd 1409 mill. fres, har i sjelfva verket ett värde at endast 378 mill. För några månader sedan öfverraskade dAudiffret-Pasquier nationalförsamlingen med berättelsen, att den kejserl. regeringen börjat kriget mot Tyskland med 2050 fältkanoner. De bonapartiska bladen förklarade detta påstående vara felaktigt. Nu bekräftar Riant, att det fanns, i stället för de 10,000 kanoner, om hvilka krigsministern Le Boeuf talade, endast 2376, af hvilka några måste undergå reparai tion och andra behöfdes i artilloriskolorna. Af Le Bocufs 10,000 kanoner voro 6000 icke reffiade och för 1700 fanns det inga lavetter. Dertill kom, att det var knappt om hästar, sei lar och vagnar för batterierna. Riant uttalar I den tron, att Le Boeuf icke kände till detta i I I i m BR. 0 2 — 090 — MM mom I LA — missförhållande, utan talade efter de officiella aktstycken. hvilka han ej hade något skäl att anse opålitliga. I afseende på det ministeriola cirkuläret om pressen säger bonapartbladet lOrdre, att sjelfva girondisternas öfversteprest skapade 1792 en byrå i inrikesministeriet, hvilken skulle leda pressen och heta Bureau de Pesprit publick. I åttatio år har denna institution verkat under alla regimer utan undantag och detta har ej varit någon hemlighet för någon; : den byrån fanns i Tours och Bordeaux under Gambettas diktatur; men Beulö är den förste minister, som utsatt sig för att få sina opera tioner bragta inför nationalförsamlingen. ö Regeringen synes fast besluten att taga reda på, hvem som spelade förrädarens roll i fallet med Pascals nämnda olycksaliga cirkulär. En viss f. d. prefekt är starkt misstänkt för att ha lemnat aktstycket till Thiers, som gaf det åt sin sekreterare Barthlemy de S:t Hilaire, hvilken i sin ordning delgaf Gambetta det. Affären tyckes ha varit föremål för samtal i Thiers bus, dagen innan cirkuläret inlemnades i kammaren, Toierg plan till armöns omorganisation är förkastad. Mac Mahon och organisationsutskottet ha nu enats om en annan plan, genom hvilken 20 mill. fres skola sparas. Enligt densamme skall Frankrike fördelas i åtta armöÖdistrikt, i hvardera skall vara en armåkår bestående af två divisioner. Hvardera kåren alall ha ora måacadinear Ach åts undar an ofem W — ——2 2 RP