Göteborgsposten – 17 juni 1873, sida 1

—— 2 Darrel Moer rodnade. — Jag — jag har sett henne en gång, sade han med märkbar tvekan. Det var i Baden-Baden för några år sedan. Hon var den tongifvande damen på platsen, den strålande stjerna hvilken alla hemburo sin hyllning. Han skyndade att ombyta samtalsämne, liksom om detta vore för honom obehagligt. Mrs Watchley deltog ej i det samtal som följde och föll snart i en lätt slummer, der hon satt i sin länstol. Darrel Moer begagnade sig af tillfället för att flytta sig närmare intill miss Floyd, som aflagt sina ytterplagg och såg mycket bra ut i sin visitdrägt. — Hilda, sade han med väl spelad passion, ehuru han i verkligheten ej hyste en gnista af verklig kärlek för henne, jag har burit eder bild i mitt hjerta urder hela den tid jag varit skiljd från er. Från min väns sjuksäng skyndar jag tillbaka tillbaka till er för att åter lägga mitt hjerta vid edra fötter. Ni lofvade att taga mitt frieri i öfvervägande. Ni har ej kännt mig länge, men jag känner att våra naturer äro sympatetiska, och att jag kan göra er lycklig. Gif mig ert svar i afton. Säg att ni skall gifta er med mig. — Ni är angelägen om att jag skall antaga edert anbud, innan jag haft tillfälle att göra bekantskap med någon annan, anmärkte miss Floyd med synbar missbelåtenhet. Man låter ej öfvertala sig till ett giftermål, Såsom arftagerska till lord Waldemar kan jag gifta mig med hvem jag behagar. En blick, ett ord skulle ha lagt sir Hugh Tregaron till mina fötter denna afton. Jag skulle