Göteborgsposten – 17 juni 1873, sida 1

—— — Ni vill gifta er med mig, Hilda? utbrast Moer med någon förvåning, det måste erkännas, trots sin utomordentliga fåfänga. — Ja, upprepade miss Floyd. Nej, akta min toilette, Darrel — dessa spetsar äro högst dyrbara. Vi kunna vara förlofvade, men det är ej nödigt att råka i extas för det. Jag skulle ej kunna fördraga att låta någon gnida sina läppar mot mitt ansigte. Det är intet förnuft i sådant. Darrel Moer afstod från att kyssa henne, men han tryckte hennes hand och satte på hennes finger en förlofningsring, som han användt ett tjog gånger förut, och sålunda voro dessa två, som voro hvarandra så värdiga, ett förlofvadt par. — Jag skall tala med min onkel i morgon, sade Moer förtjust. Ni har gjort mig mycket lycklig, Hilda! — Farfar säger, att jag ej får göra mitt inträde i den högre societeten denna vinter, sade miss Floyd misslynt. Han ämnar skaffa guvernanter och lärare åt mig och göra mig will skolflicka. Jag vill ej underkasta mig en sådan behandling. — Ni skall ej vara tvungen att underkasta er den, om ni vill gifta er med mig genast, svarade Moer ifrig att göra sig säker om sitt pris. Såsom min hustru kan ni genast göra edert inträde i societeten, bli presenterad för drottningen, göra bjudningar och bli en firad skönhet. Jag skall lemna er fullkomlig frihet att lefva som ni behagar, och jag skall vara till endast för att uppfylla edra önskningar. (Forts.)