Göteborgsposten – 13 juni 1873, sida 2

tagit Honor till lady Thaxters hus, men nu undrade han öfver, att denna tanke ej fallit honom in. bet var helt naturligt, att den unge baroneten skullo ställa IIonor under sin ädla slägtinges beskydd. Ios lady Thaxtor skulle hon vara lika tryggad för Moers förföljelser som skyddad mot förtalot. Hans plötsliga sinnesrörelse blef ej obemärkt. — Niss Glint är från Lancashire, sade lord Waldemar i det han; skarpt betraktade sin nevö. Har vi någonsin träffat henne, Darrel? — Aldrig, svarade Moer med onödig ifser. Jag har aldrig hört hennes namn. Gliot! Glint! Det är inget vanligt namn. Lorden var ej alldeles tillfredsställd, men han ville ej uttrycka sina misstankar om, att hans nerö ej var uppriktig mot honom. Mrs Watchley och miss Floyd hade åtskilligt att säga om lady Thaxter, den ungerska grefvinnan, miss Glint och middagen. Lord Waldemar tog afsked och begaf sig till sitt bibliothek. Mrs Watchley följde med blicken lorden, och då han stängde dörren efter sig yttrade hon: — Vet ni, mr Moer, att jag är ej rätt säker på, att hans herrlighet icke kommer att gäcka miss Floyds förhoppningar om att få efterträda lorden i Waldemarbaroniet. Ifall han inginge ett andra giftermål och en son blefve född åt honom, skulle Hilda bli lika undanträngd som ni nu är. Darrel Moer skrattade sorglöst.