Göteborgsposten – 13 juni 1873, sida 1

Lady Rothsmeres ögonbryn rynkades öfver hennes klara blå ögon, och hennes ansigte utvisade sinnesrörelse. — Hvad ullt är hemlighetsfullt och obegripligt, sade hon med darrande röst. Det förekommer mig som om jag befunne mig midt i en förskräcklig labyrint, och jag kan omöjligen finna någon ledning. Miss Floyd blef förvånad. — Försöker ni att finna nyckel till någon hemlighet, lady Rothsmere? frågade hon artigt. — Eder klädningsärm släpar i vattnet, miss Floyd, sade grefvinnan, i det hon gick intill henne. Den är ulldeles våt. Tillåt mig att hjelpa er. Hon tog klädningsrmen och pressade den bårdt mellan händerna, i det hon dervid lemnade armen blottad. Lady Rothsmeres ögon granskade armen, medan hennes fingrar sysselsatte sig med klädningen. Hon upptäckte ett svagt ärr i huden. — Hvad är detta? frågade hon med en sällsam sinnesrörelse. — Det är ett märke, som jag haft sedan min barndom, svarade miss Floyd förvånad. Jag skar mig med pappas kvif, som tanklöst blifvit lagd nära mig. Hvad ni ger blek ut, lady Rothsmere! Mår ni ej väl? — Blott en ögonblicklig svaghet, sade den ungerska grefvinnan i låg ton. Jag är underkastad dylika attacker emellanåt. Ärret är något besynnerligt men ej vanprydande, miss Floyd. Ni är lycklig, som har blott ett och det så litet och obetydligt. — Det är ej alldeles så obetydligt som ni föreställer