Göteborgsposten – 11 juni 1873, sida 1

Middagen förkunnades vara färdig klockan åtta, och hela sällskapet drog sig tillbaka till matsalen. Den enkla familjemiddagen visade sig vara en triumf för den franska kock, som förde spiran i lady Thaxters kök oeh var i hvarje hänseende oklanderlig. Vinerna rokommenderade sig sjelfva för en sådan connaisssur som lord Waldemar. Man dröjde en stund vid desserten, men herrarne återvände på samma gång som damerna till salongen. Lord Waldemar behöfde ej denna afton resa till Westminster, emedan läsningen af den bill, för hvilken han var intresserad, blifvit uppskjuten i tjugufsra timmar, och med förtjusning begagnade han det tillfälle nämnde uppskof gaf honom att egna sig åt den ungerska grefvinnan. I trots af sin trohet mot minnet af den döda hustrun, som alltid framstod ungdomlig för honom — i trots af det faktum att han aldrig mer skulle kunna hysa en så eldig kärlek som han egnat henne — i trots deraf att det heliga minnet af henne, som hon förlorat, var mera för honom än kärleken till någon lefvande qvinna — mildrades dock hans stränga ögon och antogo ett uttryck af sällsam ömhet då de hvilade på den unga enkans sköna ansigte, eller då han mötte blicken ur hennes strålande ögon. — Ingen är så narraktig som en gammal man, sade han för sig sjelf väl ett dussin gånger denna afton. Lady Rothsmero begagnade sig af ett ögonblicks ledighet, som hennes ålderstigne beundrare gaf henne, för att närma sig till miss Floyd, som för tillfället var syssdelsatt med att bläddra i ett album.