Göteborgsposten – 11 juni 1873, sida 1

Från Utlandet. Spaniens nationalförsamling har nu med alla röster mot 2 antagit den federativa republiken, d. v. s. den republik genom hvilken de olika provinserna bilda liksom i Schweiz sjelfständiga kantoner hvar för sig, hvilka sinsemellan bilda ett törband som i nationalförsamlingen eller cortes har sitt uttryck. Det finnes skickliga män med klart omdöme, som tro, att denna statsform skulle kunna bli af stort gagn för Spanien, hvilket blomstrade så länge det var söndradt i små delar, men stelnat då centralisationen infördes med oinskränkt konungamakt, vid hvars sida stod ett allmäktigt presterskap. Experimentet skall nu göras, och man får se huru det går. Början har ej varit god. Cortes sammanträden ha redan blifvit stormande. Piy Margall hade såsom vi i går nämnde, fått i uppdrag att bilda den nya minister, som skulle föra denna federativa republikans runor, under det att afgångne utrikesministern Castelar skall vara sysselsatt med utarbetande af den nya författningen. Då Piy Margall framlade sin ministerlista, uppstod inom cortes en formlig storm, så att den gamle mannen slutligen fann sig nödsakad att återtaga listan. Forne ministerpresidenten Figueras uppmanade då församlingen att sjelf välja ministär, och skulle för detta ändamål ett hemligt möte hållas. Att det dervid gått hett till mellan sköldarne kan tagas för afgjordt. Minietersvalet skall erhålla ökadt intreese derigenom, att det skall visa om och i hvad mån det röda socialistpartiet, Internationales anhängare, skall kunna tå något insteg i regeringen, likasom det förut har flera medlemmar inom cortes. Skulle de röda socialisternas makt utvidgas, faller ovilkorligen den federativa republiken öfver sina egna bränder. Ett annat prof, som denna republik har att genomgå, är carlisternas tramträngande. Oaktadt alla Madriderregeringens segerbulletiner, är det dock ett saktum, att carlisterna kasta under sig allt större och större områden, att de aldrig verkligt trängas tillbaka, men väl sjelfve tränga fram. I Catalonien är deras välde stadgadt i en stor del af provinsen, oaktadt regeringens ansträngningar att så dem ut. I Navarra ha de nu sått så fast fot, att de kunna med segerton sjelfve säga: Navarra är vårt! och i Biscaia ha oarlisterna äfven kastat sig in med en ansenlig styrka och utan att möta något motstånd. Den federativa republiken skall, åtminstone till en början, antagligen komma att lössläppa lidelserna och öka anarkien. En hvar, som ännu eger något och icke utvandrat, ekall hotas med den socialistiska egendomsfördelningen och, på goda skäl, önska hvilket annat välde som helst, blott man må undgå den röda socialisten med dess revolution. För ögonblicket erbjuder sig ingen annan räddare än Don Carlos — men Don Carlos är despotismens, legitimitetens representant. Hans makt skall hvila på kyrkans stöd, och under hang regering skall prestväldet åter florera. Det skall bli tyst och lugnt i landet — men en förfärande tystnad, ty folket skall knappast