Göteborgsposten – 9 juni 1873, sida 2

GIODRU JTRKRGUTÄY VU nduAL Å10 MIA Hiuanv VY dier som advokat i Casale, i hvilken egenskap han snart gjorde sig bemärkt. Han deltog likväl föga i den politiska rörelsen år 1848. Hans fädernestad valde honom sistnämnde år till deputerad, och han har sedan dess utan afbrott setat i såväl det subalpinska som det italienska parlamentet. Då i juni och juli 1848 debatterna om Lombardiets förening med Piemont egde rum, gjorde R. såsom föredragande en lycklig opposition mot den moderata ministeren Balbo-Pinelli, så att han efter ministerens fall ingick som undervisniogsminister i det nya at lombarder och piemontesare sammansatta kabinettet under grefve Casati. Efter några dagar måste dock detta kabinett åter afgå på grund af vapenstilleståndet d. 9 aug. och lemna rum för en ny moderat ministör, mot hvilken R. genast stälde sig i den af Gioberti anförda oppositionen, som ifrigt fordrade förnyande at kriget med Österrike. Ministeren föll redan i dec. 1848, och Gioberti, som skulle bilda det nya kabinettet, anförtrodde justitieportfoljen åt Ratazzi. Då Gioberti i febr. följande år afgick, öfvertog R. inrikesministeriet och blef faktiskt kabinettece ledare. Han uppsade vapenstilleståndet med Österrike, hvarpå följde nederlaget vid Novara d. 23 mars, hvilket tvang honom att algå jemte sina kolleger. Han slöt sig efter hand åter till oppositionen, hvilken förkastade freden med Österrike och tvang kabinettet dzeglio att upplösa kammaren. Iden nya Kammaren skilde sig dock R. från det radikala partiet och grundade en i venstra centern sittande midtelfraktion, hvilken han ledde med sådan skicklighet, att han, då grefve Cavour, som då var finansminister i kabinettet PAzeglio, ansåg en kraftigare politik vara lämplig, gjorde sig försäkrad om Ratazzis och hans vänners understöd. Denna förbindelse mellan den liberala högern och R:s parti erböll det sedan historiskt blifaa namnet Connubio. Det på Cavours förslag verkstälda valet af R. till kammarpresident medförde emellertid en ministerkris och Cavours utträde ur ministåren dÄzeglio i maj 1852. Men redan i nov. följde på denna en ny ministör under Cavours presidium, i hvilken R. inträdde som justitieminister i okt. 1853. Senare, d. 31 maj 1855, utbytte ban denna portfölj mot inrikesportföljen. Till hans förvaltning under denna tid bör isynnerhet den från Rom och presternas sida häftigt bekämpade lag, som bestämde upp: häfvandet at en del af klostren och andra andliga korporationer samt grupdandet af en för bestridande af kultkostnaderna bestämd kyrkokassa. I början af 1858 utträdde R. ur ministören Cavour i anledning af de icke tillfredsställande valen, hvilka förstärkt det klerikala partiet. Vald till kammarens president i jan. 1857, öfvertog han i juli efter Cavours atgång inrikesportföljen i ministeren La Marmora, men var i sjelfva verket ejälen inom detta kabinett. I denna ställning gjorde han sig mycket opopulär genom sin förvaltning af det nyförvärfvade Lombardiet samt upphäfvandet af centralisationen, och han lyckades lika litet att öfvervinna svårigheterna vid Mellanitaliens införlifning. Hans tveksamnma politik kom till slut, då Cavour d. 20 juni 1860 åter kom till statsrodret; och R. kunde i början af april icke genomdritva sitt val till president för den nya kammaren. Då kort derefter fördraget om Savoyens och Nizzas afträdande kom under förhandling, iotog Ratazzi en tvetydig ställning mellan dem, hvilka gillade fördraget, och dem som förkastade det, samt afhöll sig från att rösta. Javour, som icke ville ha den skicklige och kloke mannen till motståndare, genomdref dock, att han blef vald till president, då det nya italienska parlamentet sammanträdde 1861. Äfven denna gång visste R. att i den nya kammaren bilda ett honom personligen mycket tillgifvet midtelparti, hvilket visserligen icke delade rörelsepartiets planer, men likväl mer eller mindre opponerade med detta mot regeringen. Då efter Cavours död Ricasoli trädde i spetsen för förvaltningen, riktade Ratazzi mot denne sin hemliga, men verksamma opposition. Eftersom konung Victor Emanuel dessutom hyste mera sympati för Ratazzi än för Ricasoli, så måste dena senare draga sig tillbaka i mars 1862, och Ratazzi fick i uppdrag att bilda det nya kabinettet, hvilket han endast med stort besvär kunde samla ur venstern. Fastän rörelsepartiet understödt honom mot kabinettet Ricasoli, såg han sig likväl snart nödsakad att med våld undertrycka dess företag mot Österrike (tör erhållande af Venetien, vid Sarnico Åc. i maj 1862) och mot Rom (träffaingen mot Garibaldi vid Aspromonte i ang.). Oaktadt detta kraftiga uppträdande mot revolutionen, kunde han icke af Frankrike utverka några eftergistor i den romereka frågan, så att hans regering föll i dec. 1862 tör den allmänna ogunsten. Efter sitt fall törblef Ratazzi, såsom en opopulär man, en längre tid i bakgrunden. Hans förmälning med fru Wyse-Solms, hvarigenom han blef beslägtad med Bonapartiska huset, bidrog ej beller till att höja håns sociala ställning. Endast inom parlamentet visste han att bibehålla det honom tillgifna antalet anhängare, det s. k. tredje partiet, men föll åter igenom vid presidentvalet i dec. 1865. Då det andra kabinettet Ricasoli, på grund af konungens personliga önskan, i april 1867 afgick, kallades Ratazzi åter i spetsen för afsfärerna. Han gjorde såsom premierminister I ett lyckligt ochackdrag i den utländska polisken, i det han atverkade Italiens delI tagande i den om Luxomburgsfrågan sam, I oe clrwdjsssd3s. tt T andan 2 ee RR 0 ARA AR O— —