Göteborgsposten – 7 juni 1873, sida 2

för dem nesliga utgången at skiljedomstolens i Gndve åtgöranden i Alabamatrågan synes ej ha gifvit dem lystmäto nog, sastän de i skiljedomen slöto sig till vissa upps:älda principer, de der borde återhålla dem. — Som sagdt, något kolonialkrig mellan Holland och England är ej att befara, men saken är dock märklig. Tyskland intager allt fortfarande en misstroende hållning gentemot Frankrikes nya regering, liksom om det befarade, att prestdenten Mac Mahon icke skall kunna motstå i längden de konservativas påtryckning, utan låta sig ledas till åtgärder, bvilka måste framkalla oroligheter och dermed ärven sätta Tysklands penningfordran i fara. Timesantecknar äfven i en ledande artikel denna misstro, hvars oriktighet bladet dock söker att lägga i dagen. Också synes det nu vara visst, att marskalken vill både utåt och inåt intaga en försonlig ståndpunkt och med all makt hålla alla upprörande frågor utom programmet, tills den sste tyske soldaten lemnat Frankrikes jord. I alseende på krigsskuldens betalande skrikves det från Strasbourg under d. 4 d:s: -I middags anlände hit i 5 waggoner den första liqviden å den fewte milliarden i guld och silfver samt 69 mill. i vexlar och något småmynt. Hela beloppet af den i dag verkställda betalningen utgör 122 mill. fres. Såsom förut nämnts, hade franska regeringen, då Thiers afgick, tillgängliga 800 mill. å den femte milliarden, jemte nödig ränta. Angående de resterande 200 mill. har regeringen träffat öfverenskommelso med franska banker, som i mån af behof utbetalar dem i guld och siltver och acceptabla vexlar. I det hänseendet har således Tyskland intet attförebrå den nya regeringen. Men Bismarck har en annan fråga på sig, hvilken vållar honom mycket bekymmer, neml. kriget mellan påfven och hans anhang. Mac Mahon har i det bänseendet tydligen visat, att han ej kommer att ändra den at Thiers följda politiken: ett vänskapligt förhållande till såväl Vaticanen som Quirinalen, och ett bevis derpå är, att ban ej gifvit efter för de ultramontanas påtryckning, utan fortfarande har Fournier qvar som Frankrikes sändebud hos konungen af Italien. I landets inre frågor har marskalken bestämdt uttalat sig mot de långt gåerde inskränkniongar i vallagen, som man velat förmå i honom att främja; och han har låtit sin inrikesminister Beule utfärda till prefekterna ett sårdeles försonligt, om än starkt konservativt cirkulär, hvari det heter: Ingenting har förändrats i de institutioner, som styra Frankrike. Republikens president utöfvar makten under samma titel och i krast af samma lagar som hans företrädare. För första gången har i Frankrike en hel regering lemnat rum för en ny styrelse, utan att landets säkerhet på något sätt råkat i fara. Landet har förblifvit lugnt, förvaltningen har regelbundet fortsats, ingen har blandat sig i dess arbeten och grannfolkens förtroende har icke rubbats. Detta sällsynta exempel erbjuder en tillfredsställande spådom för framtiden och lär oss, att friheten upphör, under hvilken regeringsform som helst, att vara en fara, då hon regleras genom skyldig aktning för lagen. Regeringen gitver eder sitt förtroende och begär i ersättning eder fullständiga tillgifvenhet. InStruktioner ifrån mig skola icke saknas. Tveka ej att lämpa er efter dem, och min ansvarighet skall städse skydda er. Hvad nationalsörsamlingen framför allt väntar af den regering, hon tillsatt, är en personlig förvaltning, ingifven af en tanke, ledd med sorgfälligbet och öppet trädande i spetsen för de konservativa. Förvaltningen bör i alla sina grader vara det trogna uttrycket för den restaurerande politik, som allena kan återupprätta det så grymt pröfvade landet. Tveka ej om att frimodigt säga, på hvilken sida edra sympatier äro. Uppmana alla goda medborgare att enas, så att de kunna stärka sig genom en sträng utöfning af det offentliga lifvets pligter. Det är endast genom denna sasta hållning och genom det kraftiga bevarandet af alla konservativa principer, som vi skola kuuna i lrankrike grunda en sann regeringsmajoritet .. Bland de organer, som helsat Mac Mahons utnämning till president med sympati och välvilja, för:jenar Frankrikes förnämsta tidskrift Revue des deux Mondes att tramhållas, just derför att den i marskalkens personlighet och hederliga forntid ser en borgen för en lugn och fredlig utveckling af de franska sorhållandena. Nämnda revy yttrar neml. i sitt senaste n:o: Bonapartisterna, hvilka tro sig se en seger för sin sak deri, att Mac Mabon kommit till rodret, glömma en tid, som de dock böra känna, en tid då man ej talade mycket, då det som sades i ministerrådet ännu mindre blef bekant, och då general Mac Mabon var den ende i senaten, som talade och röstade emot den allmänna säkerbetslagen i febraari 1858. Han sade då: Jag håller mig till våra förfäders sats: Handla så som du bör, det må sedan gå huru det vill. I min innerligaste öfvertygelse anser jag denna lag för okonstitutionel och egnad att medföra förderfliga följder. Såsom en ärlig man, hvilken svurit författningen lydnad, såsom sjelfständig man och i min egenskap af medlem af en lagstiftande församling, tror jag mig förpligtad att rösta emot dem. Han kunde finna sig i stränga lagar, om så nödigt var, men icke i godtyckligbet. Den man, som en at hans vapenbröder ville hejda, genom att säga honom att han höll på att lemna sin marskalkstaf qvar på talarestolen, den man, som kunde tala så i senaten år 1858, kan icke utsätta sitt fädernesland för cesarismens och godtycklighetens saror. Den, som äberopade grundsatserna af 1787, lagarne emot kejsardomet, kan ej glömma dem till förmån för kejsardömet eller iör ett annat regimente, som vill misskänna dem. Genom det sunda förnuftets ingifvelser,