man i nattens mörker föll öfver bord, skulle detta ljus allid visa honom, hvar han kunde sinna bojen. Fem båtar af säregen konstruktion voro bygda för expeditionen. Af dessa kunde den ena söndertagas och hoppackas till en flat packe om blott 250 skålp:s vigt, hvilken kunde beqvämt medtagas på en slädfärd. Ombildad till båt igen hade den en bärkraft af 4 tons. I apetsen för de vetonskapliga undersökningarne stod d:r Emil Bissels från universitotet i Heidelberg, en brorson till astronomen prof. Bissels. Kapt. Buddington var den egentlige chefen på Polaris och närmaste betälhafvaren öfver expeditionen näst Hall. Han var en gammal och erfaren hvalfiskfångare, som väl kände till alla förhållanden. Af andra berömdheter medföljde William Morton, som deltagit såväl i Grinnells nordpolsexpedition år 1850 som i d:r Kanes expedition några år senare. Mortons namn har blifvit bekant derigenom, att han sannolikt var den första menskliga varelse, som såg det öppna polarhafvet, då han som deltagare i Kanes expedition sommaren 1854 trängde fram på släde till nära 83 gr. Bland notabiliteterna kan också räknas ofvan nämnde Hans Christian, hvilken Hall engagerade på Grönland som jägare och hundkusk, i hvilken egenskap han förut deltagit i Kanes expedition. Han är förmodligen hvit och hans hustru eskimå D. 29 juni 1871 afgick expeditionen från Newyork och d. 31 juli anlände den till Holsteinborg på Grönland, der den träffade tillsamman med en svensk brigg och en mindre ångare, hvilka voro på hemvägen från en expedition till Upernavik. Efter det han intagit proviant och kol, som särskilt ditförts, samti Upernavik och på andra ställen köpt 60 hundar till slädarne och antagit tolk m. m, begaf sig kapt Hall d. 24 aug. ut på färden. Sedan dess har man alldeles saknat underrättelser från Polaris, tills de förut nämnde räddade nu anländt till Newyork. De räddade säga, att Polaris, efter att genom Smiths sund hafva uppnått 819 384 gick i vinterqvarter redan i september månad och först kom åter loss d. 17 aug. 1872. Men ifrån den dagen, tills understyrmannen Tyson och de andra d. 15 okt. skildes ifrån expeditionen, fortfor isen att föra fartyget i sydlig riktning, så att det två månader senare drifvit tillbaka till 729 354 Efter det kapt. Hall gått i vinterqvarter 1871, anträdde han d. 10 okt. en slädfärd, under hvilken han kom till det af William Morton år 1854 först upptäckta hafvet, hvilket nu visade sig vara ett ungefär 15 eng. mil bredt sund, öfver hvilket Hall seglade, sannolikt i den ofvan nämnda båten. Då han kommit tillbaka från slädfärden och samlat alla expeditionens deltagare omkring sig i ein kajuta samt hållit ett uppmuntrande tal till dem, fick han plötsligt ett apoplektiskt anfall och dog efter en kort sjukdom. D. 11 nov. begrofs han på kusten och ett träkors restes på hans graf. Kapt. Buddington är nu chef för expeditionen, och man väntar i Amerika otåligt hang ankomst med ÅPolaris, om hvilket fartyg man ej synes hysa några egentliga farnågor. Polaris påstås vara det som trängt längst upp mot norr. Detta kan vara en tröst dena nedslående vissheten, att Amerikas senaste polarexpedition dock kan anses för ett misslyckadt företag.