linnepersedlar d. 29 maj blifvit anmäldt i polisen, häktades hustru Anna Gunnarsson från Härlanda socken såsom misstänkt innehafvare af desamma. Vid törhör i rådhusrätten bekände hon genast stölden och dömdes att för upprepadt snatteri böta 15 rdr. Någia dagar förut bade hon straffats för första resan och var straxt åter inne på brottets bana. Det stulnas värde uppgafs endast till 5 rdr och 25 öre. cAAA AmH—— Från Utlande. Från Bay Roberts på kusten af New Foundaland, c:a 1,200 engelska mil NO. från Newyork, har, efter hvad telegrasen redan förut antört från Nework, ingått den sorgliga underrättelsen, att kapt. C. F. Hall, som på sommaren 1871 afgick med regeringsångaren Polaris från sistnämnda stad i det hittills ouppnådda syftemålet att komma ända upp till Nordpolen, aflidit, efter att ha varit så högt uppe som 829 16 och att Polaris, om sartyget öfver hufvud ännu fanns till, måste vara i en mycket kritisk belägenhet. Nyheten fördes till Bay Roberts med ångaren Tigress, som d. 30 april i närheten af Labradors kust funnit och bergat en del af Polaris besättning, hvilken i 196 dagar flutit omkring på drifis i Baffinsbugten och Daviesundet. På detta sätt hade de tillryggalagt nära 1500 engelska mil, och om någon af dem en gång ätager sig att skrifva en skildring af denna resa på ett isstycke samt de faror och den nöd, som de olycklige måste uthärda i mer än ett halft år, hvaraf den längsta tiden måste ha varit en lång oafbruten natt, så skall han helt visst icke behöfva använda några öfverdritter för att göra berättelsen spännande. De af Tigress räddade utgjorde inalles 19 personer, neml. Fredrik Meyer, expeditionens meteorolog, understyrmannen Tyson, 6 matroser, 1 kock, 1 steward, den från d:r Kanes polarexpedition bekaute Hans Christian af Upernavik med hustru, som är eskimå, och 4 barn, af hvilka det yngsta endast är 8 månader gammalt, samt slutligen eskimåen Joe och hans hustru Hanua med ett barn. Joe och Hanna voro båda antagna som tolkar. Bland matroserna var en dansk vid namn Peter Johnson eller Johnston och en svensk vid namn Gustaf Lindeqvist. De räddade afgifva nu den, af de ingångna amerikanska tidningarne meddelade lörklaringen, att Polaris blifvit sistl. höst tillbakaträngdt at is till 729 350, och att det i medlet af oktober var så inklämdt af isen, att man beslöt att föra en större del proviant i land för att ha något att hålla sig till, om sartyget skulle bli krossadt eller man skulle af något aunat skäl besluta att öfvergifva det. De bergade voro upptagna med att transportera förråden öfver isen till kusten, då en stark snöstorm uppkom, genom hvilken ismassorna skingrades och kommo i drift, och de skildes från ÅPolaris?, utan att senare kunna komma tillbaka till fartyget. Det ligger någonting gåtolikt i denna förklaring, och den lemnar särskilt icke någon tillfredsställande upplysning om, hvarför de båda eskimåhustrurna och de 5 barnen tagits med på isen. Den måste derför tillsvidare mottagas med en viss reservation, och kompetente män i Newyork äro, såsom vi ock förut nämnt, af den tro, att ett myteri egt rum eller att åtminstone understyrmannen och de öfrige vägrat qvarblifva ombord på fartyget, utan föredragit att på egen hand söka land. Huru det nu än härmed förhåller sig, är det likväl säkert, att expeditionen förlorat det antörda antalet af deltagare, likasom man ej heller har skäl att tvifla på riktigheten i den måhända ännu större förlusten af expeditionens chef, kapten Hall upphotvet, till hela företaget. Kapten Hall var en gammal ishafsfarare; han hade särskilt gjort sig känd år 1860 genom att söka efter lemningarve af Sir John Franklins expedition. Han hyste en tast ötvertygelse om, att det tanns cit öppet polarhaf, hvilket kurde nås med fartyg, båtar eller slädar, och han brann, liksom här 1 landet prof. Nordenschöld, af en liflig åtrå efter att nå sjelfva nordpolen, hvilken var för honom en förlofvad punkt, hvars uppnåonde han gjort ill sitt lifs uppgift. Denna hans Just och ovanliga energi gjorde honom till sjelfskrifven chef för den expedition, tör hvars åstadkommande han med penna och tunga verkat i många år, tills kongressen baviljade 50,000 dollars och ett fartyg. Ilen var ej sjöman till yrket, och ban var ännu mindre en vetenskapligt bildad man. I gin nagdom var han grofsmed och fick dervid tillfälle att utveckla en ovanlig kroppsstyrka. Senare sysslade han med pennan och boktryckoresvärtan och utgaf några år i Cincinnati ett litet dagblad. Hans rätta plats var dock hvarken vid städet eller vid pressen, utan ombord på en nordpolsfarare. Nordpolen var den röda tråd, som gick igenom alla hans tankar och gerningar, och kongressen fick ej ro för honom, innan den lemnade tillräcklig bevillning samt ett fartyg, Periwinkle, hvilket omdöptes till Polaris, sedan det utvändigt beklädts med 6 tum tjockt eketimmer och invändigt försetts med en massa grofva bjelkar kors och tvärs. Fartyget hade en drägtighet af 400 tons och var således något större än The Advance, med hvilket d:r Kane för ett tjogtal år sedan företog sin bekanta expedition. Ingenting hade sparats, som penningar kunde skaffa och den noggrannaste omtanke föreslå. Af mindre vanliga ! ——— fLtf— btt UF11lllAutwe. A UGs. —d7ssOQO—0Cö—Uä DLD