Göteborgsposten – 6 juni 1873, sida 1

stru i grafven, hade han vördat hennes minne såsom någonting heligt. Äfven om han hade bekännt för sig sjelf, att han gerna skulle vilja gifta sig med den ungerska grefvinnan, hade minnet af hans hustru, som dött ung, derföre ej i ringaste mån förbleknat. Skulle han äfven taga en annan hustru för att förljufva ålderns dagar, skulle hans döde sons mor derföre icke bli förglömd. Allt sedan hon dog och allt intill denna dag, hade han ej ens tänkt sig ett andra giftermål såsom möjligt. — Ni har rätt, Hilda, sade han. Min älskade hustru var en engel. Hon egde alla de gammaldags dygder jag nyss nämnde; men Hilda, jag vill helst slippa att höra hennes namn från edra läppar. Det harmsna svar som sväfvade på miss Floyds tunga hejdades genom mrs Watchleys inträde. Hofmästaren med sin stab af domestiker trädde nu äfven in i rummet, Lord Waldemar bjöd med vanlig artighet sin sondotters sällskapsdame att taga plats vid bordet och satte sig sjelf. Miss Floyd satte sig äfven, och middagen, som här var mera formlig än på Floyd Manor, tog sin början. Efter måltiden gingo damerna in i salongen och lord Waldemar dröjde ensam qvar vid sitt vin. Han följde dock snart efter in i salongen, men satte sig ej. — Jag far ut, sade han. Jag måste till Westminster i afton. Innan jag far, bör jag dock säga er, Hilda, mitt beslut med afseende på eder framtid. Ni kommer ej att införas i den större societeten i vinter. En ung dame