Göteborgsposten – 4 juni 1873, sida 2

emot, att den häktade amiral Topete blifvit trigifven. För öfrigt erfar man, dels att regeringen i Madrid upphäft adelsskapet och dels att i norr en afgörande strid väntas mellan regeringstrupperna och carlisterna, af hvilka de förra draga sig tillbaka och söka att få en god ställning; de senares leder svälla, och om man får tro carlistuppgifterna, så utgöra de snart en fullständig, väl beväpnad armå under goda anförare. Vända vi oss till det tredje romaniska landet, Italien, så möter oss en icke i allt förhoppningsfull anblick. Påfvens sista våldsamma sjukdomsanfall, från hvilkst han för ögonblicket kryat upp sig, har allt oaktadt gifvit de allvarlige italienarne mycket att tänka på. De inse, att deras revolution ännu genomgår sin sista kris, och de äro icke fullt säkra om, att ej den lycka, de hittills fått åtnjuta, skall i sista stunden öfvergifva dem. Så länge Pius IX lefver, kan det hvarken vara krig eller tred mellan italienarne och kyrkan, ty fieotligheter från kyrkans sida kunna endast börja med påfvens affärd från Vaticapen, och det är nu visst, att Pius är för gammal och sjuklig för att tänka på att aflögsna sig. Men då Pius dör — det må sek. — allan am ett år — skall den frågan resa sig: Hvad skola kardinalerna göra?, och Qvirinalen och Vaticanen, dessa båda antagonistiska principer, skola städee bry sina hjernor med att söka utgrunda en lösning. Ända tills Italiens dep.-kammare antog klosterlagens utsträckning äfven till Rom, och till de andliga korporationernas hufvod män, tycktes medlemmarne af det heliga kollegiet vara hugade att hålla konklaven i Rom. Men genom nämnda beslut, som betaller ordensgeneralerna att inom fyra år lemna sina boningar, .utom jesuitergeneralen, som måste flytta genast, har ställningen förändrats, och man har i Vaticanen drifvits till en bitterhet, af hvilken man kan vänta de djerfvaste beslut. Det tros derför allmänt, att många af kardinalerna, äfven den tillbakadragne Antonelli, föresatt sig att lemna Rom i samma ögonblick som Pius IX gifvit upp andan. Om de stå tast vid en sådan mening och konklaven icke hålles i Italien, så skulle en påtve, hvilken ej kunde fritt väljas i Rom, icke heller anse sig ha nog frihet att utöfva sin andliga myndighet i nämnda stad, och man skulle anse kyrkans förvisning från sitt gamla säte såsom stadigvarande. Kardinalerna skulle, ifall de beslöte sig för att resa, kunna, om det än vore svårt, fina en tillflyktsort åt sig annorstädes. På ett nytt hem i Pau eller Avignon skulle de dock, i anledning af ostadigheten i de franska förhållandena, svårligen kunna räkna. Till Malta kunna de blott komma ejöledes. och för hafvet frukta dessa gamla prelater högligen. Deremot skulle Österrike icke kunna vägra dem skydd, om de sökte sådant i någon af de halfitalienska städerna Trient eller Triest. En påfve, som skulle väljas af en i Tyrolen eller vid Adriatiska Hafvet hållen konklav, skulle ovilkorligen bli vald bland de Foförsonlige, och skulle antingen icke kunna hoppas att få komma tillbaka till Rom, eller ock skulle han endast kunna det på kounngariket Italiens ruiner. Det är temligen naturligt, att den katolska verlden icke skulle länge finna sig i Kristi vikarii frånvaro från den eviga staden; men det synes på samma gång vara svårt att kunna angifva den stat eller det förbund af stater, som skulle vilja eller kunna söka tvist med Italien blott för att ännu en gång tvinga italienarne en påfve på halsen. Någon sådan stat eller sådant statsförbund finnes emellertid icke. Men vaticanen litar ej på makter eller regeringar, utan på nationer, och man tror der, att det bland 200 mill. katoliker skall finnas nog ifver och hänförelse för att antingen handla utan regeringarne eller ock tvinga regeringarne att handla med dem. Ett bevis på katolikernas obegränsade hängifvenhet för den hel. stolen har man i de ofantliga summor, hvilka i form af en blott Peterspenning, sätta Vaticanen i stånd att tillbakavisa den italienska regeriegens gåfvor och bära utgifter för det påfliga hushållet, för hel. kollegiet, för en stor del af de italienska biskoparne, och hvilka i ojeltva verket göra påtven till en i närvarande stund vida rikare man, än han någonsin var, då han förfogade öfver inkomsterna från en stat af 3 mill. innevånare. Nervus rerum för ett krig fiones tydligen till obegränsadt belopp, och hvad beträffar legionerna, så fins det i Europa tillräckligt med påfliga zouaver och andra frivilliga, ja, tillochmed i sjelfva Rom, hvilkas otålighet påfven sjelf knappast kan styra. Fenomenet af pilgrimshopar, som samlas kring längesedan glömda helgonskrin i Frankrike, tyckes hafva spridt sig till andra länder, isynnerhet Italien, Är 1875 skall jubileet inträffa, och de som erinra sig 1825 och 1850 veta, hvilken yrsel som då griper de katolska massorna och kommer dem att 1 ofantliga pilgrimståg begifva sig till de heliga platserna och isynnerhet Rom. De skola mångdubblas under detta och nästa år i ett förfärande crescendo, tills fanatismen skall år 1875 hafva uppnått en verklig seberhetta. Det är oroande att tänka på, hvad den italienska regeringen skall taga sig till, då hundra tusenden komma i långa tåg öfver Alperna ned på dem, då de trängas på hvarje gata i Rom och bete sig mot dess befolkning med en redan nu af dem, som besöka Vaticanen visad oförskämdhet. Sammanstötningar skola bli oundvikliga. Pilgrimerna skola skrika öfver förtrvck och nvilgrimståg bli lätt korståg