Göteborgsposten – 4 juni 1873, sida 1

Om jag sett de två flickorna tillsammans och blifvit tillfrågad, hvilken af dem som jag ansåge vara min sondotter, skulle jag utan tvekan ha visat på miss Gliut. Hennes likhet med Wallace är någonting märkvärdigt! Den är alldeles oförklarlig och det tyckes som en sådan likhet ej skulle kunna vara föranledd af ren slump. Om miss Glint ej vore dotter till en gentleman i Lancashire — om det vore någon möjlighet till att Grimrod begått ett misstag — ah, sådana faatasier! Grimrod företedde ju den fullständigaste bevisning, och barnets amma, mrs Watchlay, sinnos ju till hands för att höja saken öfver allt tvifvel. Men om det varit annorlunda! Han stannade qvor i biblioteket, till dess det var tid för honom att kläda sig för middagen — en vana som han samvetsgrannt iakttog under alla förhållanden, så vida han ej var sjuk. Klockan sju kom han ner i matsalen. Miss Floyd var redan i rummet och ensam. Hon stod framför kaminen, men kom fram vid lordens inträde och gjorde en mycket väl affattad ursäkt för sin häftighet några timmar förut. Baronen böjde på hufvudet, antagande hennes ursäkt för god, men då hon ville gifva honom en kyss — en Judaskyss — höjde han sitt ädla ansigte, så att hon ej kunde nå det. — Besvära er ej, Hilda, sade han kallt. Jag tycker ej om kyssar. Vi skola inskränka vårt samtal till ja ja och nej nej, det blir det bästa. (Forts.)