Göteborgsposten – 4 juni 1873, sida 1

Göteborg den 4 juni 1873. Underrättelsen derom, att det norska storthinget för sin del ännu en gång har förklarat ståtbållarvärdigheten för afskaffad, är föga egnad att framkalla stor uppmärksamhet i Sverige. Å ena sidan har hos oss den öfvertygelsen vunnit stadga, att vi hvarken behöfva eller böra i nationalfrägor förtäkta ett ensidigt svenskt intresse, emedan detta, om det är berättigadt, genom förhållandenas makt nog reder sig ändå. Sveriges uppgift är en annan och en högre: att häfda unionens rätt emot söndrande inflytelser, som kunnat utgå från trångsinnade sträfvanden att utbilda obefogade säregenheter på det helas bekostnad. För ögonblicket finnes således intet skäl för Sverige att förändra den tillbakadragna och afvaktande hållning, som vi på senare tiden hafva iakttagit i unionelt hänseende. Och när det i Norge vädjas till Svenskernes politiske Storsinthed, beböfver man icke frukta, att i anledning af storthingets beslut on sådan berserkavrede skulle uppflamma nu som för tretton år sedan. Men å andra sidan vanns då, oaktadt den beklagansvärda upphetsnipgen å ömse håll, det ingalunda föraktliga resultatet, att Sverige en gång för alla har uttalat en tydlig reservation, som nu visserligen saknar en omedelbar praktisk betydelse; men tider kunna likväl komma, då förhållandet blir annorlunda. Ingen bestrider norrmännens rätt att vara herrar öfver sin egen grundlag, men lika klart är ock, att denna grundlag icke eger bindande kraft för Sverige. Men hvad än må hända, ståthållarfrågan skall aldrig blifva ett sår, hvorpaa Unionen tilsidst maa forblöde sig. Deröfver kunna våra fränder vara fullt förvissade, att Sverige aldrig skall söka skaffa sig ett orättmätigt öfvertag öfver Norge. En svensk unionspolitik, som hoppas på medhåll inom landet, kan endast gå ut på att stärka föreningsbandet såsom sådant. Att det är Betimelighedshensyn-, som föranledt sakens återupptagande just nu, kunde synas underligt, om man ej visste, huru olika omdömena i dylika smakfrågor kunna vara. Vi tro gerna, att det nu fattade beslutet icke står i den ringaste förbindelse med myntkonventionens förkastande och Sveriges bestämda uppträdande i anledning deraf. I hvarje händelse gör man rättast att icke taga sak på bak, såsom det heter. Huruvida kunglig sanktion tarfvas eller ej, är en fråga, som icke vidkommer oss mycket. Det norska Dagbladet besvarar densamma nekande i en lång artikel för den 24 maj. Bevisningen är mera tvärsäker än öfvertygande eller ens ny och vinner väl icke odeladt bifall öfverallt i Norge. Såsom en kuriositet kan anmärkas, att när tidningen talar om Åvor förste konstitutionelle Konge, menas dermed icke Karl XIII, utan — Kristian Fredrik.