Göteborgsposten – 4 juni 1873, sida 1

GCgC6AV; —— ——— — ———— år till, ehuru han är så kraftfull och rörlig, att jag ibland fruktar, att han skall lefva till dess han blir hundra år gammal. Då han dör och jag blir min egen herrskarinna, då först skall jag bli lycklig. Emellertid skall han, antingen han tycker om mig eller icke, vara tvungen att underhålla mig på ett sätt, som anstår hans arftagerska. Jag tycker om hans penningar, ehuru jag hatar honom. Lord Waldemar hade skyndat ett stycke ut i förstugan på väg till sina egna rum, men ihågkommande att han ingenting nämnt om lady Thaxter för miss Floyd hade han kufvat sin vrede och vändt om för att godtgöra denna glömska. Det hände sig så, att han just hunnit till salongsdörren och lagt handen på låset i samma ögonblick, då miss Floyd började sitt svar till mrs Watchley. Liksom fjettrad af en förtrollning stod han qvar och fick höra alltsammans. Då hon slutat gick han bort och begaf sig till sitt bibliotek. — Och denna orm är dotter till min son Wallace, som var en så öppenhjertig och trofast gosse som någonsin lefvat, sade han för sig sjelf i sin bitterhet Och hon måste efterträda mig såsom innehafvare af Waldemartiteln och egare till godset! Hon är ju till och med värre än sjelfva Darrel Moer! Jag har gjort ett dåligt byte. Hon är Arlyn från hufvud till fot. Oh hvarföre skulle jag ej finna en sondotter sådan som den unga Honor Glint med sina strålande svarta ögon så lika som min sons och sitt solljusa ansigte? Hon har själ, hon har förstånd. Huru tyckte jag ej, att hennes blick gick rakt till mitt hjerta!