Göteborgsposten – 29 maj 1873, sida 2

narr, tänkte lord Waldemar på hemvägen. Jag tror sannerligen, att jag blifvit kär i den sköna ungerska grefvinnan. Jag är dock ej så ofantligt gammal, och hon måste vara sina tretio år. Jag undrar, om hon skulle skratta åt mig, ifall jag vid passande tillfälle friade till henne. Äldre män än jag gifta sig hvarje dag. Och denna sköna unga flicka, miss Glint — jag har aldrig sett en så strålande uppenbarelse! Om Hilda hade varit lik henne! Hon har min sons ögon och min sons hår! . Han suckade djupt, och hans drag uttryckte själens qval. Emellertid återvände lady Thaxter till sina gäster. — Nå, huru fann ni lord Waldemar, grefvinna? frågade hon. — Jag tyckte om honom, svarade grefvinnan af Rothsmere. Han motsvarar mina högsta förväntningar, men han tycks ha ett förskräckligt lynne, bästa lady Thaxter. — Han är olyckligt hetlefrad, sade denna; men icke desto mindre storsinnad, ädel, full af goda impulser. Han blef förbittrad öfver sin sons giftermål med dottern till den man han hatade, och han har aldrig återbemtat sig efter den sorg och grämelse, som detta giftermål förorsakade honom. Han talade just i atton med det bittraste hat om sin stackars unga svärdotter, hvars sjelfva minne han afskyr. Han hyser äfven motvilja mot sin sondotter, emedan, säger han, hon är en Arlyn. Jag längtar efter att få se henne. Jag skall besöka henne i morgon och bjuda henne hit på en middag on famille. Stackars