Göteborgsposten – 24 maj 1873, sida 1

Veckokrönika. En apäman, som saknas. — För mycket dusch! — Också ett biläger. — När solen kommer! — Stad eller icke stad, Kongelfs-skizz. — Midsommarnattsdrömmen. — M:ll Wiborg sem Puck. — Dir. Beckers konsert. — Endast för damer! — Anekdot. O, hederliga Almanacka, hvi upphörde du någonsin att vara väderleksspåman? Sannt är, att, ionan du bortkastade din mystiska siaremantel, fick du, eller rättare din privilegie rade sponsor, signaturen K. W. A. d. ä. Kungliga Wetenskapsakademien, ej sällan uppbära spo och begabbelse, derföre att det blef regn, när det stod vackert väder i almanackan och tvärtom. Men — då hade man dock någon att skylla på! Nu deremot, nu, när blomstermånaden. den undersköna maj, agerar en dyster och tårdränkt reynmånad, nu, när tjocka, vattusigtiga moln hänsynslöst utgjuta sina försmädliga sqvättar öfver både likt och olikt, öfver glänsande kröningsprocessioner och pinfärska ordensdekorationer, öfver den kungliga Djurgårdscortegen spändt afvaktande stockholmare och artillerikavalkad skådelystna göteborgare, öfver lustfärder till lands och missionsskepps-invigningar till sjös, nu hade det varit så behändigt att kunna få skylla på dig, att kunna få förtrytsamt utbrista: Nå ja, den der välsignade almanackan var det då aldrig värdt att lita på! Dock, låtom oss mans icke ondgöras öfver regnduscharne! När förrådet deruppe i det stora skykaret sinat ut, då träder Hans Majestät Solen fram i sin strålande konungaskrud och famnar under kyssar af eld sin nytvagna brud, jorden, då stoltserar universums stora landtbruksakademi på fält och i skog i sin aldrig Åtörändrade, men det oaktadt alltid lika tjusande gröna, blomsterstickade uniform, lunderna genljuda af bröllopshymner från det stora naturtemplets morgonfriska Kirkesangere!, utan lön eller riksdagsmannaarvode, fåglarne, och sipporna gilla med ett blåögdt leende det lyckliga förbundet! Och då blir det ännu en gång ljust och varmt i vår nu en tid bortåt alldeles för dimmiga och fuktiga verld. Ned sjunka då de skuggomhöljda minnena från den hemska penningkrisen i den sagra kejrarstaden Åan der schönen blauen Donau, verldsutställningen dor skall då först, fullbordad, framstå i sin rätta dager, och våra riksdagsmän skola med välbehag kunna njuta af sitt dolac far niente efter de maktpåliggande statemannabestyren ... Hotande moln skockade sig belt nyligen öfver en af våra grannstäder, det lilla trefliga Kongelf. Men äfven de ha skingrats, fastän de sågo ganska olycksbådande ut. Se här, hvad som var på färde! Ea vacker dag spred sig ett doft rykte från hus till hus utmed stadens enda, men också desto längre — och krokigare gata. Det var hemskt, men sannt, man ville förägga staden under landsrätt, peta undan både borgmästare och råd, nedsätta det en gång så stolta Kongahell till rang och värdighet af en liten obetydlig by. Bet började hvimlaspå gatan och torget, till stadskällaren ginge stadens borgare man ur huset, denna gång icke endast för den sedvanliga aftontutingens skull; nej, nu gällde det samhällets väl eller ve, dess vara eller icke vara. Pepparkaksmadamerna läto mjölk-afveln gå ut, skockade sig tillsammans och svuro på att stå som en man för stadens bästa, att dö eller falla med den... Oron var allmän, man kände djupt stundens oerhörda betydelse och ännu klockan nio på söndagsafton såg man ljus brinna bakom rullgardinerna i ett och annat hus... Natten kom och sömnens genius sänkte mildt sin vallmosaft öfver de upprörda... Deras sinnen lugnades och då midnattsslaget ljöd sof man sött oskuldens sömn, glömmande all verldens oro och besvär, alla förhatliga machinationer mot staden Kongelfs ära och anseende. Det påstås dock, och detta bör anföras såsom bevisande en på djupet hvilande oro, att i den natten hördes blott en enda snarkniog i hela staden, men den snarkningen förnams från gästgifvaregården ... det var en för stadens angelägenheter fullkomligt ointresgarad racsanda ann tam alm dan frihatan att