åt den enskilda företagsamheten, men nu, med frångående af denna äsigt, ändå icke lyckats ftörebringa några skäl hvarföre staten ekulle inlösa den ifrågavarande banan. Sist anförda påstående var uppenbarligen orättrådigt, ty fullt giltiga skäl hade hr G. verkligen anfört, dervid begagnande den k. propositionen, men han bade icke lyckats göra sig tillräckligt hörd, och derföre kunde den fyndige gretve Posse mycket lätt med en ganska enkel volt kasta hr Gumweelius ur sadeln. Då grefve A. Posse vidare såsom grundsats uppställde att staten icke borde inlåta sig på spekulationstöretag, så var det klart att han dermed skulle taga ganska många, ehuru nämnde grefve visst icke för egen del är okunnig om att staten redan medelst sina vidsträckta jernvägslöretag blifvit den största industriidkaren i vårt land, och således bör, lika så väl som hvarje annan industriidkare, bevaka sina intressen. Inlösningsförslaget hade i frih. v. Schulzeoheim en med goda materialier väl försedd målsman, men om han än med sitt ganska sakrika anförande möjligen gjorde åtskilliga vacklande, så skyndade hr Jöns Rundbäck att återgifva dem hållningen medelst antörandet af en hop skäl, hvilka väl icke hörde till den styfva sorten, men voro desto mera lämpade för flertalets uppsattvingsförmåga. Hvad som dock utan tvifvel mest slog an på majoriteten i Kammaren var hr Philipssons bestämda uttalande att den ifrågavarande banan år 1896 skall utan all lösen tillfalla staten. Äfven om hr Philipsson icke åtnjöte så stort anseende såsom praktisk jurist, som förhållandet nu är, skulle hans tolkning af Köping-Hult-bolagets privilegier hafva slagit djupa rötter hos de många ledamöter i Kammaren, i hvilkas ådror ännu något vikingablod finnes qvar. Visserligen bestridde en annan, äfven högt aktad jurist, nemligen statsrådet Berg ström, den uttalade åsigten att jernvägen utan lösen skulle kunna lagenligt tillfalla staten; men gifvet var att redan blotta förespeglingen om en sådan anslutniog innebar något lockande, isynnerhet för dem, hos hvilka rättsmedvetandet är oklart, men auktoritetstron stor, för så vidt den ackorderar med deras intressen. Hr Wijk betraktade frågan endast ur statsekonomisk synpunkt och ådagalade så klart och tydligt både fördelen och nödvändigheten af att banan nu borde inlösas af staten, att något tvifvelsmål i den vägen icke gerna vidare borde uppstå, och då till sist hr civilministern dels rättade åtskilliga oriktiga uppgifter, som en af statsutskottets ledamöter gjort, dels i korthet redogjorde hvarföre banan borde inlösas och dels, i anledning at hr Puilipssons yttrande, att ingen olägenbet uppstode om saken till nästa riksdag uppskjöts, erinrade att i så fall vore icke den nu verkställda värderingen vidare bindande, så blet diskussionen afslutad, proposition gjord och votering företagen med det resultat, att inlösningsförslaget förkastades med 134 röster mot 41. Visserligen antogs förslaget i Första kammaren med 69 röster mot 32, men utan tvifvel faller det vid gemensam omröstning. Två omständigheter, utom de förut anförda, inverkade på beslutet i Andra kamma ren. Den ena var den hos flera af den egent liga allmogen rådande föreställningen, att on. staten icke nu inlöste jernvägen, skulle Köping-IIultbolaget snart nödgas göra konkurs, iernvägen derefter på exekutiv auktion försäljas, och svenska staten då kunna inropa den för mycket billigare pris. Den andra omstän digheten innefattas i ett yttrande, som en mycket beskedlig, men något enfaldig riks dagsman fällde: en ska väl inte bevilja all: hva regeringen begär, heller, för då tror di derhemma att en inte är rjelfständig. Länge torde det emellertid icke dröja förrän en ganska dyrköpt erfarenhet skall git va vid handen, att 1873 års riksdag begått en stor blunder då den försakade tillfället att nu inlösa Örebro Köpingbanan. Det bolag, som nu eger den, må qvarstå eller icke, det vissa är, att banan snarli skall så skötas, att inkom sterna af den uppdrifvas och att trafiken på statens banor kommer att lida af de nya, a! situationen framkallade åtgärderna. —-——— —