Riksdags-Kaleidoskop 1873. XXXVII. Stockholm d. 19 maj. Om iden tredje statsmaktens uppmärksamhet råkat i olag under den sistförlidna veckan till följd af kröningen och de många kröningsfesterna eller af den ihållande nederbörden, tillåter jag mig icke att afgöra; men såsom en högst anmärkningsvärd företeelse torde böra framhållas, att på en så vigtig fråga som den, huruvida staten bör eller icke bör inlösa Köping-Hultbolagets jernväg från Örebro öfver Arboga till Köping, ha hufvudstadens tidningar icke för egen del kostat ett enda ord förr än i dag, och nu i form af redogörelse för kamrarnes behandlig af frågan. Den hade likvist framför mycket annat måhända förtjent att uppmärksammas, emedan den från olika synpunkter betraktad är af stort och allmänt intresse. Så länge denna bana — Örebro-Köping, som den för korthetens skull kan kallas — endast sammanband Mälaren och Hjelmaren var den af föga intresse för det allmänna; men förhållandet är helt annorlunda sedan den sammanbundits med statsbanan, med NoraErvalla och Köpiog-Uttersbergsbanorna och äfven med dels Frövi-Ludvika, hvilken tillika ansluter sig till Falun-Ludvika-Kil-jernvägen, dels med Nora-Karlskoga jernväg med förgreningar till de största jerumalmfälten i Nora bergslag, och då slutligen Stockholm WesteråsKöping-linien tillkommit, hvarigenom ÖrebroKöpingbanan törmedlar nästan hela rörelsen emellan rikets mellersta bergverksdistrikt å ena sidan och södra delen af landet med dess förnämsta exportoch importorter vid både Kattegat och Österejön å den andra sidan. Denna bana blir snart en sammanbindningsbana emellan statsbanorna och får derigenom en helt annan betydelse i statsekonomiskt hänseende, än den tillförne egt, heldst det är be kant, dels att transporterna fördyras, fördröjas och invecklas, då de skola framgå öfver flera banor med särskilda egare och förvaltningar, som hvar för sig hafva sina enskilda intressen att i första rummet tillgodose och dels att Orebro-Köpingbanan såsom varande den törst oktrojerade här i landet är försedd med en 1857 fastställd taxa, hvilken staten icke kan förändra, men hvilken medgifver betydligt högre algifter än dem, som bolaget hittills utkräft. Derest banan öfvergår till ett annat bolag, kan den höga frakttaxan tillämpas och sannolikt blir äfven tillämpad, hvarefter den åtgärden blir oundviklig att staten måste nedsätta frakten på sin banor, på det att derigenom den högre fraktkostnaden på den melianliggande enskilda banan må i möjligaste måtto utjemnas. Många andra skäl tala äfven för regeringens förslag att inlösa denna bana. Den eger en förträfflig reparationsverkstad, hvars läge är centralt,och då statsbanornas trereparationsverkstäder äro belägna i Stockholm, Göteborg och Malmö inses latt, huru fördelaktigt det vore om Norra stambanans materiel kunde repareras i Örebro i stället för i Stockholm, der reparationsverkstaden, redan trång för den stora materielen, icke kan utan högst betydliga kostnader utvidgas. Den summa, som staten i lösen för Örebro-Köpingbanan med materiel och tillhörigheter skulle erlägga, är nu uppskattad till 6,218,750 rdr, men derifrån afginge 160,000 rdr, så att egentliga löseskillivgen utgör 6,058,750 rdr och nettobehällningen på banan anses redan i år blifva 5 00 på nyssnämnde summa. Statsutskottet har emellertid afstyrkt K. M:ts förslag. Utskottet har vid detta, som vid flera andra tillfällen, icke besvärat sig med att ingå i en fullständig motivering för sitt afstyrkande, och den som blifvit framlagd är på en gång tarflig och ensidig. För utskottet har det varit nog att få fram klämmen och den är naturligtvis tillräcklig, äfven utan all motivering, för dem som oförmögna att pröfva frågan, ogilla inlösningsförslaget. Då ärendet i dag föredrogs visade sig ganska snart, att inlösningsförslaget i Andra kammaren icke med något intresse omfattades. Den förste talaren, hr Gumeelius, som förordade förslaget, förmådde icke ådraga sig någon uppmärksamhet och det kan ej nekas, att orsaken dertill ligger i hans enformiga framställningssätt. Men dertill kom en annan tör hr Gumeiclius ogynnsam omständighet, hvaraf i den nästföljande talaren, grefve A. Posse, genast begagnade sig, då han nemligen erinrade huru just hr G. förut varit en ifrig nibilist och påyrkat att staten icke alls skulle bygga