Göteborgsposten – 17 maj 1873, sida 1

allt om den tillämnade sträckningen af den stora bergslagsbanan, som skall tillföra vår stad guld och gröna skogar, i den tillsatta beredningen diskuteras och i allmänhet synes man önska, att aktieteckningen måtte approberas. För öfrigt promeneras här om morgnarne, ehuru det ännu är en smula kallt, och vidare observeras, nu, som alltid, af den ena nästan på den andra.... . Dessutom höll här på i veckan att arrangeras — en liten strejk. Det hade kommit beck i vällingen mellan stufvarne och deras arbetare. Stufva eller icke stufva, det var frågan! Lyckligtvis lära nu misshälligheterna vara bilagda. Den ena dagen strejkade man och stufvade icke, den andra dagen stufvade man och strejkade icke. Och det var för väl, det. Det skulle nemligen kunna ha händt, att oppositionsandan frär stufvarne trävgt fram ända till stuft verskorna. Högre lön gva frun, räcker knappt till skoplagg en gång... eljest slumed all stufning... Ålskvärdaste husmoder, hvad skulle du ha tagit dig till, ifall din herre och man förgäfves nosat under karotterna efter stufvade kräfteller oxstjertar, ifall han frågat efter stufvad stockfisk eller pockat på sillbullar med stufvade morötter ..? O, förfärliga tanke, hvad är väl ett lyckligt äktenskap utan sillbullar med stufvade morötter...? Bosch, intet! En obetydlig, värdelös, urblekt stuf af menniskolifvets stora paramatta.... Lyckligtvis. var allt detta en dröm, hon är fortfarande qvar, Stufverskan med ögon blå... — och stufvarne med! På Heden exerceras både af artillerister och skarpskyttar och på Nya Teatern repeteras på Shakespeares idsommarnattsdröm, som om onsdag för första gången spelas å någon svensk scen, undantagande k. teatern i Stockholm. Kollfördelningen är följande: Theseus, hr Pousette, Hippolyta, fru Pouaelte. Lysander, hr Ahlström, Demetrius, hr Wagner, Hermia, m:ll Gustafsson, Helena, fru Boström, Puailostrat, hr Lindgren, Egeus, hr Sjöberg; — Qvitten, hr Stiegler, Spole, hr Gardt. Fog, hr Strandqvist, Flöjt, br Boström, Snut, hr Strindberg, Magerman, hr Rinoh; — Oberon, fru Raa, Titania, m:ll Johannesen och Puck, mill Wiborg. Den sceniska uppsättuingen lärer — och detta vill säga mycket — komma att öfverträffa allt hvad dir. Åbman hittills åstadkommit på vår scen: nya dyrbara kostymer och likaledes nya dekorationer, målade af hr Fritz Ahlgrensson. Då härtill kommer, att, tack vare Musikföreningens kapell, Mendelssobns herrliga musik till stycket kan uppföras, bör man kunna ha en högst ovanlig konstnjutving i perspektiv. Första uppförandet af detta storartade stycke eger, som sagdt, rum nästa onsdag å m:!l Thekla Wiborgs recett, ett vackert och för båda parterna hedrande bevis på att sällskapets styresman sätter högt värde på en talang, hvilken med hvarje ny roll synes sträfva efter framåtgående, och hvars utveckling också med lifligt intresse omfattats af vår allmänhet, hvilken varit i tillfälle att följa denna steg för steg, ett intresse, som helt säkert ej heller nu skall svika, då den unga skådespelerskan går att söka lösa en svår, men för hennes dramatiska skaplynne särdeles lämplig uppgift. Recett-tagerskan spelar nemligen, som här ofvan synes, den skälmske Puck, Titanias okynnige, allestädes närvarande tjensteande. Fredrik Delands gästspel nalkas sitt slut, och snart återstår endast minnet af de oförgätliga gestalter, ban ännu en gång framtrollat för våra ögon, bilderna at Konjander, sir Peter Teazle, Ratinois, Hänselmeier och nu sist Perrichon. Redan hunnen på andra sidan 60:talet, utvecklar denne, i sitt slag i vårt land ensam stående konstnär en så lefnadsfrisk humor, en så beundransvärd naturlighet i återgifvandet, att nutiden, som så gerna skryter med att ha infört på scenen den rätta samtalstonen, det lediga och obesvärade sättet att skicka sig istället för uppstyltad patos och stora gester, likväl ännu med vördnad nödgas blicka upp till mannen af den gamla skådespelareskola, från hvilken våra störste utgått, der namn skapats, hvilka aldrig skola upphöra att stråla klart på den svenska dramatikens himmel. Se endast Fredrik Delands Hänselmeier, denne Demokritos i bleckslagareförkläde, som ler så godt åt den honom omgifvande lilla och stora verldens narraktighet och dårskap, ända tills hans sunda förnuft säger honom, att de gå för långt, att de med sin falska glittrande våg hota att sopa bort en hel familjs lycka och väl, hör honom, då han småskrattande skrubbar upp sin hustru och dotter eller då han på allvar läser lagen för sin högfärdiga syster och svåger, och slutligen både se och hör honom i sista aktens vackra försoningsscen och erkänn sedan, att du skådat en follt konstnärlig bild, en karakter återgifven så, att åsynen deraf skulle komma dess upphofsman, författaren, att gråta af förtjusning, ifall han fioge vara närvarande. Redan i morgon afton uppträder Fredrik Deland för sista gången under denna säsong härstädes och detta som Perrichon i pjesen af samma namn. Hvarje afsked innebär i och för sig någonting melankoliskt, äfven om det, som här, det är vår innerliga förhoppning, endast är för en kortare tid. I morgon afton blir det nog ändå en sorg i rosenrödt, det glada leendets sol gkall för gtundan alkinaera