Göteborgsposten – 13 maj 1873, sida 1

Den unge man, som med sådan framgång härmt en fogels läte, gick fram under miss Floyds fönster och upprepade sin uppmaning till henne att komma ner. — Jag kan ej komma, svarade flickan ängsligt. Huru skulle jag kunna lemna huset utan att bli sedd? — Det blir eder sak, IIilda, svarade Antonio, och Grimrod hörde, att han talade engelska med en stark utländsk brytning. Jag bryr mig ej om, huru ni lemnar huset, blott kom! Ni vågar ej vägra, då jag befaller! — Det skola vi väl se, sade flickan med mera köld. Jag går ej ner för trapporna, Antonio. Mrs Watchley är alltid vaksam, och hennes rum ligger midt emot mitt. Hvad ni har att säga, kan ni säga mig der ni är. — Nej, det går ej an. Om ni ej kommer till mig, skall jag komma till er. — Huru! Till mitt rum? — Ja just till edert rum. Ni har låtit eder kammarjungfru gå till sängs, annars skulle ni ej vara der ute. Sänk ner ett rep till mig. — Jag har ej något rep, och om jag hade, skulle jag ej släppa ner det till er. Håll er på afstånd, Antonio. Främlingen skrattade åt hennes hotande sätt, gick intill väggen och började med en katts vighet klättra uppför murgrönan, som betäckte en del af muren på denna sidan af byggnaden. Miss Floyd lutade sig fortfarande fram öfver balkongen och gaf med vidöppna ögon akt på honom.