Göteborgsposten – 10 maj 1873, sida 5

att han varit trött och illamående, att han haft ondt i hufvudet och i sidan samt att han helst velat ligga hvarjemte han påstod att han haft underliga syner, men ehuru han tillstod att de samma framstält sig för honom både natt och dag samt ofta varit sådana att han mått illa af dem, vägrade han ändock enständigt att ingå i någon närmare skildring deraf, oaktadt domaren på det kraftigaste uppmanade honom att uppriktigt och sanningssenligt omtala allt hvad han visste, på det man af bans lefnadsomständigheter skulle kunna sluta till hvad som förmått honom att begå den ohyggliga gerning, för hvilken han nu vore anklagad. fråga om brottet förklarade Östlund, att, om han begått det samma, så hade dervid ban befunnit sig i ett sådant sinnestillstånd, att han ej vetat hvad han gjort. Beträffande hans förhållande till hustrun, så hade det samma ofta varit oenigt, utan att han nu kunde uppgifva den egenliga anlednivgen dertill; att hon varit honom otrogen trodde han, men några bevis härpå hade han icke tänkt på att anskaffa. af domaren uppmärksamgjord derpå, att hustruu af grannarne varit ansedd såsom en ordentlig och arbetsam qvinna samt att det under sådana förhållanden väl ej vore för mycket, att Östlund på hennes döda mull gåfve sin hustru det erkännandet att hon varit en god maka, yttrade Östlund, att det väl kunde hända, att hon varit ordentlig och arbetsam, men att det icke gått någon nöd åt henne. Domarens derefter till Östlund framstälda spörsmål rörande hans förhållande till barnen gåfvo honom anledning förklara, att han ansett dem alla såsom sina barn, att det bland dem ej varit något, som han hållit mera af än de andra, samt att det ofta skänkt honom glädje att se på barnens lek. Beträffande hustruns sätt att bemöta barnen, så hade detta ömsom varit vänligt, ömsom motsatsen. I sammanhang härmed tillspord om han ej tyckte det vara obyggligt att veta, att hustrun och barnen icke längre tunnes i lifvet och att de på ett så gräsligt sätt blifvit mördade, samt om icke under ensligheten tanken på allt detta pinade honom, svarade Östlund, att han i detta afseende tänkt af och ann samt att det ibland förefallit honom som om alltsammans ej varit sanning. Sedan domaren med förutskickande af den erinran, att om man begått ett brott, så borde man ock öppet erkäana det samma, uppmanat Östlund att tillstå sanningen. och denne härvid framkommit med den något besynnerliga invändningen att ju nans ja och hans nej betydde lika, samt domaren i inledning häraf i den anlagades minne återtört, huusom han ju redan inför poliskommissarien Ilellnan erkänt sig bafva föröfvat morden, svarade Östund att ban ej visste, huru det bärmed kunde förvålla sig, hvarjemte han i fråga om det sätt, hvarpå an tillbragt tiden näst före och efter det mordgeringen blet begången, förklarade, att ban under daens lopp varit inne i staden, men att han ej kunde ninnas, om det varit afton eller morgon då han komnit hem. Östlund fortfor att neka ach ransakningen uppköts till annan dag.