Göteborgsposten – 9 maj 1873, sida 2

dem anvisade områden (reservalions), under det att ungefär 95,000 ströfva öfver slätterna, men förhålla sig lugna och tillochmed ofta vända sig till regeringsagenterna i afseende på indianska angelägenheter; 55,000 indianer undandraga sig dock helt och hållet all regeringskontroll, och det är do, således 16-del af hela racen, som bereda regeringen och de hvita nybyggarne alla svårigheter. De öfriga indianerna äro antingen helt och hållet eller till en del civiliserade och stå i hvarje fall under agenternas inflytande. Mot dessa 55,000 indianer måste således den väpnade makten användas, och det gifves emot dem tre krigsskådeplatser. I Kalifornien bekämpa trupperna Modocs, hvilka visserligen utgöra ett obetydligt antal, men intaga nästan oangripliga ställningar. I Arizona och Nya Mexico opererar general Crook mot Apacherna, hvilka äro omkring 6 till 10,000 man starka, och der inträffa nästan hvarje vecka sammanstötningar, i hvilka indianerna äro de lidande. Så hade de endast i en strid i början af april månad 41 döda. Fälttåget på detta område nalkas dock sitt slut, och den obändigaste indianstammens i vestern underkastelse förestår således. Den största krigsskådeplatsen befinner sig på slätterna i Montana, Dacota och Wyoming, der Sioux, Svartfötterna, Uter, Crous o. a. hålla hus. Deras antal uppgår till c:a 45 å 50, O0OO, med hvilka man visserligeu icke är i öppen strid, men som dock måste öfvervakas och hållas i tygeln af trupperna. Dessa stammar hota gränserna till Minnesota, Nebraska och Kansas samt försvåra mätningarne för den norra Stillahafsbanan, hvarför regeringen måst till dessa mätningars skyddande dit skicka trupper. Knappast 12,000 soldater finnas i de indianska länderna, hvilka utgöra mer än hälften af Förenta Staternas hela område. Det område, som Modocs beherrska, är alldeles otillgängligt. Längs gränsen mellan Oregon och Kalifornien finnas neml. på ett afstånd at 600 eng. mil ifrån Stilla Hafvet oregelbundna lavalager, hvilka Modocs noggrannt känna till och begagna. Den klippiga terrängen är betäckt med buskväxter och erbjuder genom sina springor, hål och remmor oräkneliga tillflyktsorter. Den tyckes som basaltbildning hafva uppvräkts vid stranden till en kjö och plötsligt afkylts, hvarvid den delats i tusendetals springor och klyftor, hvilka äro 10—60 fot djupa. Ett antal bifloder till Columbiafloden slingra sig i norr till Oregon och bilda en mängd sjöar och diken. Vattnet bortspolar jordformationen och skapar sålunda talrika, ofta milslånga hålor. De mest betydande är Ben Wrightshålan, hvilken är 75 acres stor, innehållande en källa och har många öppningar, genom hvilka en karl kan krypa in, under det hufvudingången är så bred som ett fönster. I denna håla hade kapten Jack, anförare tör Modocs, uppslagit sitt läger. Hvilka fördelar krigare kunna draga af en dylik, af dem allena riktigt väl känd terräng, är lätt att inse. Indianerna se, sjelfve osynliga, sina fiender på ett afstånd af nära en svensk mil, komma dem på blott några fots afstånd nära och skjuta på dem, utan att ens blotta en tum af sig sjelfva, samt, om det behöfves, med lätthet draga sig tillbaka till sina gömslen. En lycka är derför, att indianerna sakna ammunition.