Göteborgsposten – 9 maj 1873, sida 1

ta vigt vid närmandet till broderfolken, åtninstone insigten om det egna landets välörstådda intresse skulle öfvervinna de beänkligheter, som frambesvurits till reformens omintetgörande. Den svenska pressen har helt och hållet behandlat frågan ur svensk synDunkt, icke sökt i ringaste mån inverka på Norges beslut genom öfvertalning eller öfverygande, emedan vi svenskar alltför väl veta, wuru stor ömtåligheten är på vissa håll hos våra fränder, när en sak, som rör Norge, allrarligt förordas på denna sidan om fjällen. Emellertid tro vi oss nu kunna, utan att träda grannlagenheten för när, uttala vårt ljupa beklagande öfver den utgång, som saken har tagit. Sverige är af gammalt vant att öfverso med mycken motsträfvighet, mycket omoget pockande på en aldrig hotad sjelfständighet, mycket retsamt gnabb, då dylika företeelser träda oss till mötes från det ultranationella eller, för att säga rent ut, partikularistiska partiet i Norge. När en svensk artist hälsades med benämningen Lutlänning?, när rädslan för amalgamationens spöke vädrar sosterlandsförrädiska tänkesätt hos en norsk sångerska, som föredrager ett operaparti på svenska, då hafva vi endast ett medlidsamt smålöje för sådana barnsligheter. Men man må icke förtänka oss, om vi ej utan harm åse, huru en rent praktisk reform, som så länge har stått på dagordningen, så länge har blifvit skärskådad trån alla synpunkter, undanskjutes till en obestämd framtid genom en handfull partimäns fåvitska äflan. Må ingen komma och säga oss, att vi blanda oss i en inre norsk fråga! Från samma norsk-norska håll ropar man enständigt öfver till oss, att Sverige skall gå i spetsen för Norden, då det gäller tomma hugskott eller en smula sarligare politiska experimenter. Man nedlåter sig till och med att göra propaganda hos oss för en Jaabeks narraktigheter. Då äro vi goda att ha, när det norska folkets sunda vett har ledsnat vid det intetsägande skriket. Men då slå vi döförat till och på goda skäl, såsom oss tyckes. Vår känsla för hela Skandinaviens bästa är likväl tillräckligt varm, då det gäller verkligen utförbara sträfvanden till gemensamhet och icke blott en nyuppfunnen och innebål.stom Aand. Den enda trösten i närvarande fall är, att minoriteten var så pass stark. Detta visar, att den tid icke kan vara långt borta, då äfven i det norska storthinget en förändring till det bättre gör sig gällande. I längden måste den upplysning, som i så hög grad finnes i många kretsar utanför denna törsamling taga ut sin rätt också på det politiska området. Men äfven innan detta sker, skall icke Sverige tröttna att med vanlig medgörlighet räcka handen till unionens fastare sammanknytning. För oss är nu den närmaste omsorgen att vidtaga de åtgärder, som äro nödvändiga i myntfrågans förändrade ställning. Det säger sig sjeltt, att konventionen icke utan vidare kan ratificeras emellan Sverige och Danmark. Konventionen är provisoriskt ingången af fullmäktige från Sverige, Norge och Danmark, såsom ändamål angifves i ingressen införandet af ett för Sverige, Norge och Danmark gemensamt myntsystem. I art. 17 heter det uttryckligen, att konventionen, sedan hon on gång blifvit antagen, skall gälla intill dess ettdera af rikena uppsäger den. Häraf synes det, att konventionens tillvaro betingas at alla tre rikenas biträdande. För att hon skall gälla för Sverige och Danmark ensamt, behöfves således nytt beslut så väl å den svenska som den danska riksdagens sida. Men vi se också intet hinder för ett dylikt besluts åvägabringande. Vi äro tillräckligt starka att upprätthålla den nya myntfoten, äfven om Norge med sin halfannan million invånare tillsvidare står utanför.