Göteborgsposten – 9 maj 1873, sida 1

sjelf, erbjöd henne sin arm och förde henne genom en inre salong in i en boudoir. Han var i begrepp att lemna henne åt sig sjelf, men hon gjorde ett tecken åt honom att stanna qvar. — Jag måste gifva er en förklaring öfver min svaghet, sade hon. Jag — jag är ej ännu återställd efter resans ansträngning. Och den — plötsliga nyheten — Hon tystnade oförmögen att fortsätta. — Förlåt mig, lady Rothsmere, sade sir Hugh uttalande de ord, som i många minuter sväfvat på hans läpper, men hvad är Darrel Moer för er? Och hvad är ni för Darrel Moer? Grefvinnan höjde på sitt vackra grå hufvud, och en blixt af vrede lyste i hennes blå ögon. — Sir! utropade hon. Huru kan ni ställa en sådan fråga till mig? i — Förlåt mig, grefviona, svarade sir Hugh utan förlägenhet. Jag kan tyckas närgången, men min lycka beror på edert svar. Och ej allenast min utan den unga flickas, som ni nyss såg i salongen. — Jag förstår ej. — Tillåt mig förklara saken. Jag blir föranledd till att berätta er min historia, lady Rothsmere. Jag tror, att ni torde kunna hjelpa oss. Ni har kanhända aldrig besökt England förr, men ni har känt Darrel Moer. Jag minnes, att han tillbragt flera månader i sender på kontinenten, och att han en gång var borta från England ett helt år. Kanhända att ni kände honom då?