Göteborgsposten – 5 maj 1873, sida 2

Norges storihing har under sista tiden varit något upprördt af väckt fråga om en utvidgning af rösträtten i afseende på hvilken förelågo tvenne förslag, neml. ett om förläI nandet af rösträtt åt flere klasser, än de som nu ega sådan, och ett annat om rösträttens grundande på eu viss inkomst såsom här i landet. Efter ej mindre än 21 voteripgar blefvo dock båda hufvudförslagen, med en del i amendementer, af storthinget förkastade. Mot rösträttens grundande på inkomsten invändes, att man ville först ha en omfattande skattedenna vecka, innan kröningsdeputationen afreser till Stockholm. Danska Folkethinget, Dettas majoritet, den 8. k. förenade venstern, ingick, såsom våra läsare torde erinra sig, för någon tid sedan till konungen med en förklaring, att ministeren icke längre åtnjöt dess förtroende, hvarför en ny borde utses, med hvilken folkethinget kunde samarbeta. Men samtidigt ingick äfven riksdagens öfre kammare, lagthinget, med en skrifvelse till konungen, hvari framhölls, att thinget ej kunde finna sig iden tolkning af författnigsförhållandena, att folkethingets majoritet skulle ensam vara den bestämmande, och derför vindicerade sin likställighet med folkethinget, tilläggande att det kunde lugnt samarbeta med den nuvarande ministoren. Konungen slöt sig till lagthingets mening, och den förenade vensterns försök att genomdrisva en ministrförändring misslyckades. Då erfor man. att partiet hotade med en skattevägran, då unanslagen skulle komma under behandling; och i så fall skulle onekligen en del virrvarr uppstått. Denna plan ville partiets ledare verkligen bringa till utförande i fredags, i det sjelfva J. A. Hansen och skolläraren Berg, den förenade vensterns koryfeer, sekunderade af M. Pedersen, Tange, Bojsen, Claussen, Winther, Alberti, Tauber och N. Jensen, öppet förordade, att tbingen skulle förvägra lagen. Debatten, som varade i elfva timmar och först slöts kl. 1,2 på lördags morgon, var delvis mycket bitter. Så utbrast Tauber, vänd till kultusministern Hall, att denne var skulden till Slesvigs förlust och det var en förnärmelse mot den danska riksdagen och det danska folket, att de män, som voro skulden till fäderneslandets olyckor, åter inträdt i regeringen och fortfarande trotsade folket; hvilket lidelsefulla angrepp besvarades af Hall sjelf, som bl. a. yttrade: Tubers föredrag hade varit af den af art, at. tal. väntat sig förmannens inskridande (hör! hör!) Då Tauber framträdde som domare i en sådan ton om en tid, som låg 15-16 år tillbaka, så visade det bäst, att han ej kände hela den dåvarande ställningen och de utomordentliga svårigheter, som då uppreste sig emot regeringen och för hvilka Folklighet och Frihet och tolklig Frihet icke voro något recept. Det fanns äfven då en representation och en reform, och dittills hade ej funnits någon regering, som haft så stora sympatier hos representationen och folket som den dåvarande och hvars politik mera gillats. Man kunde icke tillvita ministeren af 1854 skulden för den situation, som skapades 1851-52, eller ministeren af 1863 för hvad som skedde 1864 och på Londonerkonferensen. Fredrik VII:s död var en olycka för landet, och de främmande makternas uppträdande likaledes, men alla dessa makter hade pu djupt och innerligt ångrat, att de icke då uppträdt annorlunda för Danmark... Ett annat yttrande af Tauber, neml. att talaren skulle begagnat landets olyckor till att inskränka friheten, ville han ej tåla, utan blott tillbakavisa med djupt förakt. (Hör! från medlemmarne i salen, starka och ihållande bifallsrop från åhörareläktaren). Förmannen sade, att om ministern ville ha formen bevarad emot sig, borde han sjelf vakta sig för sådana uttryck, som han nu begagnat och hvilka vore hårdare än någon annans under debatten. (Hyssjningar från läktaren). Förmannen afbröt nu förhandlingarne för en qvart. Då thinget åter sammanträdde, började debatten på nytt, men mindre häftigt; och då slutligen omröstning skedde, antogs lagen med den betydande majoriteten af 61 rö ster emot 39, hvilket votum onekligen innebar ett svårt nederlag för den förenade vensterns ledare, hvilka lyckligtvis ej hade så blinda anhängare, att de alla ville genom en skattevägran slunga fosterlandet i vidt utseende förhållanden. Vi kunna ej annat än lyckönska Danmark till denna patriotismens seger öfver partilidelsen. i reglering. Myntfrågan skall komma till afgörande i