Göteborgsposten – 3 maj 1873, sida 1

DTUUTULA Mjul. I ett land med fritt samhällekiok och sedan gammalt vant vid dagsljus och rörelse i det politiska lifvet är det framför allt af nöden, att de gällande lagarne icke blifva ett fåtal juristers hemlighet, utan till sin rätta mening göras kända för den större allmänheten. Endast då kan samhället tryggas för nyhetslystnadens eller forntidssvärmeriets försök att tumma lagen, emedan okunnigheten så lätt förvexlar de egna önskningarna med lagbuden. Vårt land delar med England äran att på sjelfständig botten hafva utbildat de representativa formerna. Men olikt engelsmannen, som af nästan vidskeplig vördnad för förfädren ofta skyr att ändra ordalydelsen i stadgar, hvilkas innehåll för längesedan fått maka åt sig för nyare tiders fordringar, älskar svensken framför allt de klara, otvetydiga bestämmelserna och aktar föga den skrifna, men ej åtlydda bokstafven. Detta drag genomgår hela vår historia. Folket bevarar alltid i tacksamt minne de lagstiftares namn, som hafva bortrensat det föråldrade ur lagboken och gifvit det nya och lefvande dess rättmätiga plats äfven der. Hvarje steg i vårt statsskicks utveckling betecknas af en ny regeringsform eller åtminstone laggiltiga tillägg till en gammal. Men sambandet med det förflutna har aldrig blifvit brutet, och de abstrakta statsteorierna hafva aldrig vunnit synnerligt medhåll bland våra statsmän. Det är också att hoppas, att vi för framtiden skola förskonas för deras inflytande, vare sig de sörkunnas i godtköpsfraser från folkmötenas hastigt tillyxade talarstolar eller med en skenbart lärdare anstrykning och i orakellika termer från den akademiska trefoten. Men om vi sålunda kunna anse oss skyddade för experimentalpolitikens villtarelser, så hafva vi derför att tacka vårt folks sunda omdöme och lugna skaplynne snarare än en allmännare utbredd kunskap om de lagar, som hos oss ordna statsmakternas inbördes förhållande. Huru många äfven bland de s. k. bildade känna regeringsformeus eller riksdagaordningens paragrafer ens så pass mycket, att de utan vidlyftigt bläddrande kunna uppsöka de vigtigaste bestämmelserna om t. ex. statsrådets ansvarighet, vilkoren för valrätt och valbarhet, utskottets verksamhet m. m., som hör till det parlamentariska lifvets abed? Man följer med intresse riksdagens öfverläggningar, man tager parti för den ena eller andra politiska riktningen, men man nöjer sig med endast en sväfvande föreställning om de konstitutionela grundsatser, som äro i fråga. Ja, det torde finnas mången, som på spiken tror sig veta skiljepunkterna emellan -högerno, den högra centern, venstern eller hvad de nu må kallas dessa kameleontiska skiftningar af den franska eller spanska nationaltörsamlingens partigrupperingar. Men samme man med sin i dålig mening nationella förkärlek för det utländska kannstöperiet vore ej i stånd att något så när noggrannt angifva det svenska konstitutionsutskottets befogenhet eller hvad som menas med ordinarie stat, bavillning o. s. v. Till en del är denna den stora allmänhetens okunnighet en följd af bristen på tillgängliga statsrättsliga handböcker. Den lärdom, som meddelas vid universiteten i dessa ämnen, är för det mesta skrinlagd i handskrifna Åkollegier, som utgöra den blifvande ombetsmannens vade mecum till examen. Nyligen har dock prof. H. L. Rydin i tryck utgitvit ett arbete om Svenska Riksdagen, dess sammansättning och verksamhet. Den nya riksdagsordaingen har här för första gången blifvit föremål för en fullständig statsrättslig framställning, ehuru ännu endast den förra delen, som handlar om riksdagens sammansättning, har utkommit. Kunna vi leda våra läsares uppmärksamhet på denna bok, anse vi oss hafva uträttat icke så litet genom ofvanstående reflexioner. Inledningen till detta professor Ryding arbete visar, att den nu gällande riksdagsordningen helt naturligt har framgått ur den föregående utvecklingen. De fyra stånden förlorade efterhand sin betydelse inom det sociala lifvet, och samma riktning visar sig äfven i de bredvid riksdagen använda representativa organernas sammansättning. Genom kommunallagarne af 1862 fick i sjelfva verket ståndsförfattningen dödsstöten, och förslagen att uppfriska den afsomnade genom s. k. klassval voro alltför dödfödda och utan rot i de fäderneärfda begreppen för att kunna påkalla en allvarligare uppmärksamhet. Reformen af 1866 har, kan man säga, med afseende på nutidens förhållanden och vunnen erfarenhet gifvit form åt femtonhundratalets halft omedvetna sträfvan att åstadkomma ett tvåkammarsystem. Såsom så mycket annat i Sveriges nyare historia, är denna förändring ett återapplifvande af det gamla: hvad Geijer har kallat en folkets återgång till sig sjeli. Såväl genom de historiska hänvisningarne som anförandet af jemförelsepunkter med utländska förhållanden vinner br Rydins arbete i allmännare intresse, emedan de särskilda stadgandena i riksdagsordningen derigenom icke kramstå såsom godtyckliga bestämmelser, utan kunna ses i hela sitt sammanhang. Frågorna Fn — -— — DD PD HM DM — — ——