Göteborgsposten – 2 maj 1873, sida 1

steg fram mot sin matmor, men sjönk derefter ner i närmäste stol, häftigt darrande och urståndsatt att tala. Honor kastado hastigt af sig sina öfverplagg och gick efter vatten, hvarmed hon fuktade sin kammarjungfrus panna. — Oh, miss Honor! utbrast flickan svagt, har han gått? — Det finnes ingen här mer än vi båda, Lucky, sade Honor tröstande. Var ej rädd. Har någon varit här, eller har du varit sjuk? — Han har varit här — mr Moers betjent! svarade Lucky i förskräckt ton. Han kom för att stjäla giftermålscertifikatet. Han måste vara i det andra rummet. — Han är borta. Jag hörde någon slå igen ytterdörren för ett ögonblick sedan. Lucky drog en suck af lättnad och drog fram det skrynkliga papper, som hon med sådan raskhet ryckt ifrån tjufven. — Tag det, sade hon. Ni får ej lemna det i byrån, miss Honor. Den skurken kommer säkert tillbaka för att försöka stjäla det. Se, byrån är öppen! Han torde ha stulit eder vigselring. — Han kan ej ha gjort det, Lucky, ty jag lade den i min plånbok, medan jag väntade på dig i konditorirummet i Bolton samma morgon jag vigdes; men han kan ha stulit något annat. Jag måste se efter. Hon undersökte sina öppnade byrålådor, men fann att ingenting blifvit stulet. Derefter stoppade hon giftermåls