Göteborgsposten – 1 maj 1873, sida 2

Från Utlandet. Vi sakoa ännu i de i går anlända franska tidningarne uttalanden avgående valens utgång, men alla telegrafunderrättelser samstämma deri, att isynnerbet Barodets val i Paris varit en för regeringen och ordningens vänner ytterst obebaglig öfverraskning, hvilken ovilkorligen kommer att utöfva en för regeringen oangenäm inverkan på särskilt för Frankrikes finansiela förhållanden. I Tyskland har intrycket varit mycket ogynsamt, och en yttring af den stämning, som råder inom detta lands finanskretsar, har man i den af ett af dagens telegram meddelade notisen, att några pariserhus uppmanat bankirhus i Berlin att vara de förra behjelpliga med vexeltransaktioner för franska krigsomkostnaderna, men Preussens Bank lagt hinder i vägen dertör genom en förklaring af dess s. k. centralutskott, att banken i så fall icke mera skulle diskontera några vexlar srån de berlinerbus, som inlåtit sig på dylik transaktioner. Det är naturligt, att fruktan för framtida oroligheter och hvälfningar i Frankrike vållat detta beslut, och denna fruktan är i tå fall en töljd at de senaste valen, hvilka bjert visa, hvad man dock knappast kunnat tro, att Thiers och hans regering icke uppbäras af den allmänna meningen: Det är neml. ej blott Paris, som ut talat sig emot honom, utan äfven de andra valdistrikten, hvilka till öfvervägande antal valt radikala af Gambettas anhang. Denna upptäckt, som onekligen slagit Europa med törvånipg. låter ätven i sin ytterligare följd befara att, om Thiers skulle genom sjukdom, död eller annat skäl lemna regeringstyglarne, Gambetta skulla i stället öfvertaga dem — och för det regementet bäfvar hela den del af befolkningen som något eger. Verkningarne häraf skola utan tvifvel snart visa sig. Majoriteten inom nationalförsamlingen skall bestämdare än någonsin uppträda för att söka ordna landets författningsförhållanden efter sin önskan och så att, om möjligt taran för en framtida röd republiks tillkomst kan afböjas. Till att börja med, får Paris vänta mången god dag på belägringstillståndets upphäfvande såväl som på nationalförsamlingens diflyttande. Vidare skall frågan, om republiken öfverhufvud är möjlig i Frankrike och om den allmänna valrätten är törenlig med den allmänna ordningens upprätthållande, antagligen komma att väckas. Partierna skola stå skarpare än någonsin emot hvarandra, och de skola helt visst icke längre låta sig nöja med allmänna fraser och talesätt. Man skall från båda sidor fordra, det Thiers bestämmer sig, och han tyckes cke heller gerna kunna numera underlåta att göra det. Huru som helst, visst är, att Frankrike åter inträdt i en kris.