Göteborgsposten – 30 april 1873, sida 2

från Utlandet. Den sociala frågan träder åter hotande fram på de europeiska staternas dagordnirg och visar sitt dystra anlete. Att borträsonnera henne, låter sig icke göra: Man måste ovilkorligen inom alla klasser söka att med allvar gripa sig an för att hvar i sin stad medverka till lösning af denna angelägenhet i allas rättvisa och billiga intressen, om den icke skall leda till de bedröfligaste förhållanden. En del af den sociala frågan å den o. k. arbetarefrågan, hvilken f.n. isynnerhet upprör Tyskland, som i detta hänseende obestridligen går högligen ovissa öden till mötes. Hela Tyskland har redan känning afden socialistiska revolutionsandan, och det kan ej nekas, att man inom de burgna klasserna ser med hemlig farhåga framtiden till mötes, isynnerhet som det ultramontana partiet eller rättare presterskapet alltmer och mer närmar sig socialisterna för att begagna dem såsom det vapen, med hvilket de bestående förhållandena skola störtas — och en ofantlig del af Tysklands arbetare utgöres af socialister, så att det är ett mäktigt verktyg. Från Berlin skrifves d. 23 d:s: Strikerna fortfara oafbrutet. Vid Charlottenburg hafva samtlige murarne nyss inställt sina arbeten, fordrande förkortad arbetstid, daglönens höjande till rdr 5: 20 sv., den s. k. frimåndagen inberäknad. Genom denna arbetsinställning ha 26 byggnadsarbeten afstannat. Vidare ba skomakaregesällerna, på ett af 3000 personer besökt möte, beslutat, att de arbetare skola göra strike, hvilkas mästare icke vilja gå in på deras fordringar; och skola de, som arbeta, inbetala visst i veckan för att underhålla de strikande. Prisernas uppjagande måste ha sin gräns. Man skulle emellertid gerna kunna medgifva handtverksarbetarne en förhöjd lön, om de använde den till förbättring af sin ställning. Detta är tyvärr hittills hos de fleste icke fallet, att döma efter allt, hvad man här har för ögonen, och efter hvad som berättas från alla trakter i Tyskland. Arbetstiden är förkortad, men likväl förspiller man två till tre dagar i veckan, och den ökade förtjensten törstöres på ett eländigt kroglif. Så som sakerna nu stå, äro våra handtverksarbetare, de s. k. lägre klasserna, icke längre de, som måste lida de största försakelserna. Do lägre tjenstemännen och alla de, som äro anställda med en iaskränkt lön, äro mycket illa deran. Det är samma klagan, som ljuder ifrån alla länder, bebådande en stor nationalekonomisk omhvälfaing, hvars gränser ännn icke kunna öfverskådas, men hvilken dock tränger sig oemotståndligt, ohejdligt fram.