rån Utlandet. Återigen har ett nytt ovädersmoln urladdat sig öfver det arma, sönderslitna Spanien. Det tycktes en tid som att de andra partierna skulle för ögonblicket ingå en kompromiss för att gemensamt motkämpa de farliga carlisterna. Men kompromissen har gått i stöpet, och nu synes en kamp mellan de s. k. radikala eller egentligen konservativa och de röda blossa upp, hvilken naturligtvis måste förlama regeringens bemödarden att motkämpa carlisterna. Som bekant utgjordes vid konung Amadeoes tronafsägelse majoriteten inom cortes eller riksförsamlingen af s. k. radikala, hvilken beteckning dock är liktydig med anhängaro af den konstitutionela monarkien. Den provisoriska regering, som först bildades, utgjorde en fusion af röda och radikala; men dessa olika elementer kommo snart i tvist, tills slutligen de röda utträngde de radikala och ersatte dessa med män at sin egen färg. Härigenom kom likväl regeringen i opposition med majoriteten i cortes, och regering och representation lågo snart i håret på hvarandra. Den förra ville upplösa församlingen och utskrifva en ny, verklig nationalförsamling; men cortes satte sig deremot. Massan kom i rörelse, men cortes hade den väpnade makten till eitt förfogande. Blodiga uppträden hotade, hvilka endast afoöjdes derigenom, att cortes ingick på en hemförlosniog och nya vals utskritvande, men tvang till ersättning regeringen att medgifva, det cortes tillsatte ett permanent utskott, hvilket skulle öfvervaka regeringens handlingar, tills den nya nationalförsamlingen sammanträdde. — Detta permanenta utskott och regeringen ha hela tiden varit oense, tills slutligen för några dagar sedan det förra fordrade den röda ministöreas afgång och ville uppdraga åt den bekantergeneralen Serrano, en af Isabellas hemlige ränksmidare, att ställa sig i spetsen för en ny regering, hvilken då skulle samla hela armen omkring sig, och alla dem, som ville ordningens upprätthållande. Regeringamedlemmarne, som sågo sig svälva i fara att bli beröfvade makten, sökte först att träffa en vänlig uppgörelse med utskottet och sammanträdde med detsamma. Det gamla nationalgardet, som ville försvara utskottet och sannolikt häkta regeringsmedlemmarne, samlades och ryckte upp utanför det hus, der sammankomsten hölls. En mängd af republikens frivillige, regeringens väpnade anhängare, ja, utrikesministern Castelar sjelf och andra kraftiga män förmådde dock nationalgardisterna att uppgisva sin föresats och vända tillbaka. Deua i förening med försoningsförsökets strandande, har emellertid tvungit regeringen att upplösa det permanenta utskottet i anledning af de faror som genom detsamma hota det allmänna lagnet, och derför att utskottsmedlemmar, såsom känt är, deltagit i farliga stämplingar — d. v. s. i komplotter motregeringen för Serranos tillämnade statskupp. Gatuupploppen i Frankfurt i anledning af de förhöjda ölprisen ha natten mellan måndegen och tisdagen ledt till blodsutgjutelse och förstöring at egendom i betydande omfång.