—— — af dessa solkmöten är att till det yttersta exitera massans passioner. Finge dessa församlingar utan några band fortgå ännu i fjorton dagarså skulle de inom den tiden redan ha hunnit att förklara sig för kommunens återupprättande och begära Thiers hufvud. Också säges det, att presidenten med lika mycken öfverraskning som oro ser hvilka farliga elementer ännu finnas inom pariserbefolkningen trots exekutionerna på Satoryfältet och de tretusen deportationerna till Nya Caledonien. Det är omöjligt, att en qväll besöka ett eller ett par af dessa folkmöten, i hvad hörn af Paris det än må vara, utan att se en gammal högväxt man med hvitt hår och dito skägg, klädd i svarta, något slitna kläder och med ett utseende, på det hela taget, af till hälften profet och till hälften gammal landsortsaktör, uppträda och presentera sig som kandidat. Hela församlingen känner honom af gammalt, och hans uppträdande förfelar aldrig att framkalla salvor af gapskratt och ironiska applåder af den skämtsamt stämda delen af församlingen, men de allvarsammare uttrycka sitt missnöje med talarens framträdande redan innan han hunnit att öppna munnen eller att göra vidare förberedelser, än att öppna armarne till stor archi-chaleureuse, ideel omfamning af hela salen. Det är den mycket omtalade f. d. advokaten Gagne, hvilken kallar sig sjelf för Paris erke-kandidat och genom sin åsrio-unetcide, republique-royaume-empire vill lyckliggöra Frankrike. Han uttrycker sig med den yttersta formfulländning, har förträffliga manr och är för öfrigt litet vriden. På det hela taget är likväl hans galenskaper icke värre än alla de andras, och så tyckes han också sjelf fatta saken. Det hände nemligen häromdagen i Casino, att han atbröts af :Äägon som ropade: till Charenton (dårhuset) med talaren! — Gagne vände sig med vanlig högtidlig värdighet och mycken artighet åt det hållet, derifrån afbrottet kom, och avarade: det är möjligt, att jag, Gagne, är mogen för dårhuset, men, medborgare! det är ännu mera möjligt, att vi äro mogna dertill allihop! I allmänhet äro talarne på alla folkmötena ungefär desamma och samma, ett tjog eller halftannat af personer, som på denna väg vilja väcka uppmärksamhet, några advokater, som behöfva namn för att få klienter, journalister, som behöfva detsamma för att få sina artiklar bättre betaldta, arbetare, som för längesedan öfvergifvit verkstaden för att lefva på att föra eina förtryckta kamraters talan. Härtill komma några misskända storheter, såsom general Cremer och andra. Cremer, som af Gambetta från yngsta kaptensgraden flyttades till generalsvärdigheten, och som sedan tog afsked de före att revisionskomitån vägrade att godkänna denna utnämning (ehuru han blef, om jag minnes rätt, öfverste) är en af mötenas illustrationer, ehuru han aldrig talar annat än Åfrån papperet. Det är en ung och vacker karl, som ser mera duktig än egentligen intelligent ut. Han är söremål för många artigheter, derför att han afstått från sin kandidatur till förmån för Barodet och mot löfte att istället bli ihågkommen vid de allmänna valen efter den nuvarande nationalförsamlingens upplösning. De nya valen — det är såsom ett förebud till dem, som det nu förestående valet har sin egentliga betydelse, och tidningen Corsaire, som är det ultra-radikala partiets organ, ger dagligen goda råd åt valmännen om beskaffenheten at de blifvande kandidaterna. Så här lyder dess sista ord: Sen upp, valmän! Åt dem som komma under masken af goda seder och vördnad för gamla förfäder, skolen I svara: bort ifrån mig, du är den gamla aristokratien! — Åt dem, som komma under masken at religionen: tillbaka Basile, du är okunnigheten! — Åt dem, som komma under masken af nationaläran: blygs du ej? du är invasionen! Således, hvem helst som älskar de goda sederna, ordningen, religionep, äran kan ej ha sin plats bland de radikala. Det är nog många som tänkt det förut, men det skadar ej att se det bekräftadt af en af partiets egna organer. Mikadoen af Japan.