LILILCI SAM I RE Lv9 (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 18 april 1873. Remusat eller Barodet — det är frågan! På de offentliga valmötena är frågan längesedan afgjord. Der är tit. Barodet, högtidligt medborgaren Barodet, och Remusat, ironiskt mosoieu le comte de Rmusat, och mera beböfs egentligen icke för att lösa knuten, hvilkendera som är värdigast att representera den upplysta demokratien i verldens första stad. I pressen deremot ventileras frågan litet allvarsammare och med litet mera skäl och bevis. Det är också litet skilnad på att i lugnet sitta vid sitt skrifbord och svarfva till en vacker artikel för sin tidning till förmån för utrikesministerns kandidatur i fall man lutar åt den sidan, mot att utsätta sig för risken att helt sonika bli strypt, såsom det häromdagen höll på att hända en råmusatier i CasinoCadet eller att hutvudstupa bli kastad utför läktaren, såsom det egick en annan vid rue d:Arras. Det enda man utsätter sig för, om man hör till redaktionen af Temps, Journal des Debats, Soir eller XIX:e Siecle, är att i de radikala bladen bli beskyld för att icke vara en riktig republikan; och deröfver kan man kanske trösta sig. Ställningen för ögonblicket är den, att Barodets kandidatur ligger betydligt öfver och detta är mindre hans och hans vänners förtjenst än motkandidatons och hans vänners fel. Remusats kandidatur framställdes ursprungligen icke såsom en egentligen politisk utan hvad man kallade en national kandidatur; den skulle vara ett uttryck af Frankrikes första valkommuns tacksamhet för de med en så fullständig framgång krönta oaflåtliga bemödandena att åstadkomma landets befrielse från den tyska ockupationen, ett vittnesbörd om förtroende för regeringen. Under dessa förhållanden behöfde begripligtvis hvarken konservativa eller liberala draga i betänkande att gifva honom sina röster; de senare hade derigenom ådagalagt sin tillgifvenhet för republiken, de förra sin afsky för den kommunalistiska kandidaten. Men så kommo några personer af det republikanska partiet och förmådde honom att i ett valmanifest uttala sig för presidentens budskapspolitik, densamma som majoriteton i nationalförsamlingen med så mycken energi bekämpat, detta i förhoppning att härigenom vinna radikalerna. Denna förhoppning slog totalt fel, men i stället aflägsnades alla de konservativa, hvilka åter å sin sida icke kunnat förena sig om någon annan kandidat, så att nu, ifall ingenting aldeles oförmodadt kommer emellan, hr Barodets val kan anses afgjordt. Emellertid fortgå valmötena alla dagar i alla möjliga qvarter i Paris och erbjuda samma tragi-komiska skådespel som klubbarne under kejsardömets sista år, under belägringen och under Kommunen. Det tragiska ligger i att se ånyo bekräftad den gamla ersarenheten om pariserbefolkningens absoluta oförmåga att göra bruk af församlingafriheten, och det komiska i de mårga rent besatta uppträden, som alltjemt aflösa hvarandra. Man har haft någon svårighet, att i de olika qvarteren finna tillräckligt rymliga lokaler, då många af dem som förut begagnats nu användas till balsalonger, cat concerts o. s. v. På somliga ställen måste man fördenskull göra en tidsoch arbetsfördelnipg med tilllämpning af det gamla utils dulci, så att det dansas den ena gvällen och politiseras den andra. På andra håll har man fått tillgripa lokaler, ursprupgligen dekorerade för helt andra ändamål. Medan man sålunda vid rue Jean Jaques Rousseau sitter i en frimurareloge mellan pelare märkta med J och B. omgifven af allehanda mystiska symboler såsom förenade händer, allseende ögon, trianglar, verldsklot och hela den öfriga apparaten, befinner man sig vid rue Vaugirard i en gymnastiklokal, der åbörarne klänga upp itrapezstegar, på springstolpen, i linorna och på Åhåsten. Casino vid rue Cadet är en bal-lokal å la Mabille ehuru af anspråkslösare slag, men dock med speglar och tönsterförgyllningar i mängd; förmodligen för att vidhålla traditionen bar man här inrättat en ölbuffet, hvars bockar med ett detestabelt fludium finna en glänsande afgång, La salle des Ecoles vid rue dArras bar mångahanda bestämmelser; dels är den förelägvingssal, dels danslokal, emutsig och otreflig, mea rymlig. En annan lokal uppe i Batignolles är ett vanligt skjul med jordgolf och der regnet strömmar in genom det otäta taket. Men om dekorationerna bestå af förgyllningar eller ohyflade bräder, så är i allt fall tonen och i det närmaste också publiken densamma. Tjocka moln af rök från anuggorna och oigarrerna bölja mot taket, publiken tränges och knuffas, skrålar och skriker, talarne öfverbjuda hvarandre i framförandet af de aldra vanvettigaste galenskaper, och Åpresidenten, som med de begge assessorerna och sekreteraren bildar Åbyrån (omvalda för hvarje q väll men gemenligen samma personer) komplimenterar församlingen för dess moderation. Det är ieke någon lätt sak att uppträda såsom tafare för en sådan åhörarekrets. Församlingen fordrar at hvarje orator att han skall uttrycka sig ledigt, hvilket lyckligtvis är en gåfva som är nästan alla fransmän medfödd. Vidare skall man veta att med några lustigheter eller ännu bättre stora slagord göra intryck, genast söka sätta de närvarande i godt lynne och icke tala för länga. Men det aldra nädvändigagta är