raft, att papperen flögo Darrel Moer skyndade att samla upp dem. — Katurligtvis glömmer jag ej, att hon är ung, fortfor hans herrlighet i lugoare ton. Af ett litet förhör, som jag anställde med henne, fann jag, att hon tycker om prål, juveler och dylikt. Men beträffande ren qvinnlighet, har jag ej funnit ett spår dertill hos henne. Jag frågade henne, om hon ej skulle tycka om att ha en barmhertighetsskola eller något i den vägen. Qvinnor, som äro rika och ha godt om tid, böra intressera sig för små fattiga barns uppfostran. Min hustru — hans röst erhöll en sällsam vekhet vid dessa ord — min hustru hade sina små skyddslingar, och ni vet, Darrel, att det ej var hennes sätt att uppfostra dem till lättingar och oduglingar utan att lära dem, huru de skulle hjelpa sig sjelfva. Men denna flicka tyckes oj hafva något af Floydska naturen i sig. Hon sade, att hon hatade barn och alltid vore rädd för fattigt folk; hon fruktade att hon skulle bli nersmittad med koppor eller annat ondt af dem. Det finnes i verkligheten blott en enda person, som hon älskar, och denna person är — hon sjelf? Det låg så mycket sanning i denna förklaring, att Moer ej kunde finna ord för att motsäga den. (Forts.)