Fran Utlandet. Kejsar Wilhelm af Tyskland anträder i dessa dagar sin länge bebådade resa till Petersburg, hvilken skall inlägga ett nytt bevis på den nära allians, hvari herrskarne vid Neva och Spree stå till hvarandra, och, om det är möjligt, vederlägga de sangviniska politici, som antogo, att Ryssland skulle i Tyskland ha Bin custos, hvilken skulle hålla kosackpolitiken inom marginalen och tvinga makterna till att antaga en fredens sera, sådan som några beskedliga medlemmar af en sig s. k. sfredsligadrömma sig den. Vi vilja icke störa dem i deras illusioner — men kunna derför icke undertrycka den anmärkningen, att denna fredssera onekligen har en sällsam karakter, som inledes med en så nästan utmanande courtoisie som den hvilken råder emellan Europas tvenne största militärstater. De förbundna ryska och tyska bajonetterna skola bestämma Europas jemvigtsförhållanden, såsom förr skedde under den hel. alliansen, salig i åminnelse. Dit ha de senare årens politiska hvälfningar drifvit vår verldsdels förhållanden. I Ryssland och Tyskland följer pressen redan mycket uppmärksamt kejsar Wilhelms resa, och vi läsa särskildt i en petersburgertidning detta: Det är visserligen första gången, kejsar Wilhelm komner till oss som suverän, men det är dock tolfte gången, han företager en resa till Ryssland. Han besökte första gången Petersburg år 1817, då han ledsagade den aflidna enkekejsarinnan, då förlofvad med storfurst Nicolaus, senare kejsar Nicolaus I. Derefter kom han hit åren 1823, 1826, 1827 (under detta sista år tillbragte han hela vintern i Petersburg), 1832 1834, 1885, 1842, 1846 och slutligen 1858, hvilket år han redan var prinsregent. Han är således en gammal bekant gäst, hvars närvaro skall väcka många minnen till lif. År 1827 t. ex., då han företog sin sjerde resa, blef ban invigd i alla de förberedelser, som då träffades för fälttåget mot Turkiet, hvilket öppnades följande år, och år 1834 företog han sin sjette resa hit för att öfvervara invigningen af ett monument åt kejsar Alexander I:stes minne. Han åtföljdes då af 17 officerare och 33 soldater, valda ibland dem som deltagit i krigen 1813—15, hvilket detachement-, skref konungen, som skickade honom, i ett bref, skulle representera den preussiska hären, som var stolt öfver sitt vapenbrödraskap med de ryska trupperna och öfver den bevågenhet, hvarpå den mottagit bevis af czaren, eom för den samma öppnat vägen till seger och i sina tankar icke skilde den från sina egna krigare. Äfven nu skall åsynen af den ryska uniformen framkalla ungdomsbilder i kejsar Wilhelms minne. Det var neml. i ett kompani af våra trupper, som ban mottog sina första militära intryck. Öfvergången öfver Rhen i närheten af Mannheim företogs år 1814 med general Sackens kår, så att det således var tillsammans med våra soldater, den tyske kejsaren första gången gick i elden. Det ryska St Georgskorset af 4:de klassen, hvars äldste riddare kejsaren nu är, var det första militärkors, som han mottog, och det tillerkändes honom för hans personliga mod under angreppet på Bar-sur-Anbe,