Vid första blicken såg Moer, att hans herrlighet ej visste någonting om hans brådstörtade frieri till miss Floyd, och han andades mera fritt. — Kom närmare, Darrel, sade lord Waldemar och pekade på en stol. Jag har kallat er hit för att få ett kort samtal med er. Jag har nu varit på detta mitt gods i flera veckor och befinner mig vid bättre helsa, än då jag kom hit. I dag på morgonen har jag erhållit bref från hufvudstaden. Några af dem röra affärer och andra ha afseende på er. Jag finner mig nödsakad att resa tillbaka till hufvudstaden oförtöfvadt, och innan jag reser har jag några ord att säga rörande er sjelf. . — Men hvarföre måste ni resa så snart, onkel? i — Ett lagförslag, för hvilket jag intresserar mig på det lifligaste, skall förekomma i öfverhuset om måndag, och jag är ombedd att hålla ett tal, som tros skola drifva det igenom. Det har redan förekommit i underhuset. Jag får ej förlora detta tillfälle att utmärka mig och tala för hen åtgärd, som jag uppriktigt tror skall bli af stor nytta för landet, isynnerhet som en min vän okrifver till mig, att det i öfverhuset finnes ett starkt parti emot saken, och såvida jag ej kommer och understöder förslaget, anses det skola falla. Min pligt kallar mig alltså på min post. — Skall ni upplösa hushållet här, mylord? — Jag blir nödsakad att göra det. Jag skall taga min sondotter med mig till hufvudstaden, men jag har ej bestämt mig för att införa henne i societeten under denna