Göteborgsposten – 24 april 1873, sida 2

skada, att hon ej blifvit försatt på denna slickas plats! Mina intressen och min kärlek skulle då hafva gått hand i hand. Han suckade och slog bort sådana tankar genom att yttra komplimenter till miss Floyd, som lyssnade till dem och uppskattade deras värde i samma mån, som de voro öfverdrifoa. Moer upptäckte snart hennes stora fåfänga, och att hans smicker måste sockras och kryddas i högsta grad för att göra något intryck. — Det finnes en stor mängd legender, som ega sammanhang med detta ställe, sade Darrel Moer, under det de redo framåt vid hvarandras sida i den stora allön i parken under de höga träden. Om den der gamla eken till exempel har man en egendomlig historia. Den var redan ett träd, då Wilhelm Eröfraren kom till Eogland. Historien är högst romantisk. Skulle ni vilja höra den? — Nej, sade miss Floyd, i det hon ryckte på axlarne. Jag tycker ej om att höra sådana der gamla historier om menniskor, som äro döda. Tala om societetslifvet och om farfars inkomster. Jag förmodar, att jag skall få alldeles desamma, då jag tillträder. Apropå, kusin Darrcl, frågade hon plötsligt, har ni någon enskild förmögenhet? — För närvarande, svarade Moer likgiltigt, åtnjuter jag ett nästan furstligt årsunderhåll af min onkel. Ni vet, att jag skulle blifvit hans arfvinge. Men jag skall, äfven sedan förhållandena förändrat sig, såsom de nu gjort, ej ha mycket att beklaga mig öfver, ty vid sin död skall han lemna mig all den förmögenhet, som ej hör till sideikommisset. (Forts.)