Göteborgsposten – 24 april 1873, sida 1

DAAOOAOAO — II det är lättsinnigt att anklaga Första kammaren för misshushållning med statens medel. Dagens Nyheter är likasom vi i tillfälle att taga i betraktande, hvilka anslagsfrågor vid denna riksdag framkallat den skarpaste meningsbrytningen mellan majoritetorna i de olika kamrarne, och vet allt för väl, att det öfver hufvudtaget icke varit frågor om anslag tillimproduktiva ändamål, som varit de vigtigaste tvistefröen. Dagens Nyheter syftar väl hufvudsakligen på frågan om första hufvudtiteln, men med vår medbroders tillåtelse taga vi oss friheten att här utgå från en annan synpunkt, densamma som också gjort sig gällande hos Storthingsmajoriteten i vårt grannland Norge. Vi tro oss visserligen sedan gammalt känna, att vår medbroder icke är okänslig för den retelse, som ligger i hvarje äfven den minsta utsigt för förverkligandet af drömmen om en republikansk styrelseform med thy åtföljande förutsatta tillfällen till tätt återkommande rollfördelningar på den politiska skådebanan, men vi ansågo oss icke behöfva påminna, att ett sådant önskningsmål, om det finnes hos en och annan, icke gör sig gällande hos den majoritet, hvars talan vår medbroder vill föra, och att han derföre här skjuter betydligt ötver målet. Vi hafva förut antydt, hvarföre vi tro, att våra landtmannarepresentanter alltid vid början af riksdagen med de nyuppfriskade sparsamhetsmoralkakorna i hufvudet hänga sig fast vid första hufvudtiteln, men vi våga också hoppas, att de med tiden skola lämpligare tillämpa de hushållningsgrundsatser, som skola hedra dem mera, ju mindre de ställas i samband med partiintressen och klassförmåner. Om Dagens Nyheter i improduktiva ändamål inbegriper anslagen under tredje och fjerde hufvudtitlarna, så torde för öfrigt denna riksdags erfarenhet och den ställning landtmannamajoriteten här intagit böra tagas i betraktande, och ur densamma torde icke kunna dragas något bevis för Andra kammarens större sparsambet med rikets medel, lika litet som någet dylikt kan hemtas från behandlingen af jernvägsfrågorna. Man behagar välja sparsamheten till slagord, men faktiskt är den icke längre sammanhållningslänken i landtmannapartiet, lika litet som några republikanska åsigter äro för detsamma utmärkande. Hvarjo anslagsvägran på några tusen riksdaler tillåter man sig nu här att framhålla såsom uttryck at sparsamhetsandan, då den naturligt, såsom i andra konstitutionella stater, oftast har en helt annan betydelse. Men det är väl egentligen vid frågan om första hufvudtiteln, som Dagens Nyheter förmenar sig hafva funnit Första kammarens misshushållning med statens medel. Det är dock temligen oförsynt att i denna fråga vilja ogilla nämnde kammare; och vi skulle vilja tillråda den ärade redaktionen att för att bättre kunna bedöma denna sak taga litet kännedom, om hvad en del utländska tidningar härom hafva att omförmäla eller, för lättnads skull, att läsa igenom en uppsats i ämnet i tidskriften Samtiden under rubrik Riksdagen och konungen. I den ifrågavarande uppsatsen söker vår medbroder äfven att framhålla en visserligen hvarken ny eller säker, men på senare tider mindre omordad upptäckt rörande grunderna för landtmännens fordran på alskaffandet af grundskatter och indelningsverk. Det heter nemligen — vi kunna icke afhålla oss från att äfven denna gång citera litet — det heter : På senare tider ha vi med glädje förnummit, att allt fler röster höjt sig från landets städer och visat, att man börjat inse att frågan egentligen gäller om representationen skall bestämma statsutgifterna eller ej, om svenska folket eger i oinskränkt mått att sig sjelf beskatta och i följd deraf äfven att neka anslag till ändamål, som antingen äro improduktiva eller icke af oafvisliga behof påkallade, eller om regeringen fortfarande skall, oberoende af riksdagen, kunna disponera 10 millioner. Likasom svenska folket eller dess grundlagsenliga representanter icke nu skulie ega att bestämma om utgiftsstaten, om också de 10 millionerna äro på inkomststaten så att säga stående! Vår medbroder måste ursäkta oss, att vi icke kunna nog tydligt uttrycka vår förvåning öfver den afsigtliga eller oafsigtliga förvirring, som röjer sig i detta resonnement. Hvilka de der städerna äro, som skulle fått klart för sig denna egendomliga kombination, veta vi lika litet, som vi kunna föreställa oss, att något svenskt samhälle kan vara så primitivt, att man inom detsamma skulle någorlunda allmänt antaga, att någon regering här i Sverige nu för tiden kan på något sätt repliera på 10 millioner i en inkomstbudget, när utgiftsstaten är af riksdagen beroende. Skulle det vara möjligt, att någon här i landet intresserar sig tör och yttrar si — — miss Browns rum. Ingen fanns der. Deref—