Göteborgsposten – 22 april 1873, sida 2

mr Moer gått in i ett annat rum, omtalade det derpå följande samtal mellan de båda männen, hvilket hon ej kunnat undvika att höra, och hvari mr Moer lagt hela sin svaga och samvetslösa karakter i öppen dag. — Jag flydde från Darrel Moer, såsom jag skulle ha flytt från ett förfärligt vilddjur, tillade Honor. Jag inser, att jag ej är säker för honom. Jag har ej längre någon aktning för honom. Jag afskyr honom och har en sådan leda för honom, som om han vore en orm. Hans hustru! Nej! nej! Jag skall aldrig erkänna det band, som binder mig vid honom såvida det ej blir nödvändigt till sjelfförsvar. Jag har omtalat för er min historia, sir Hugh, på det ni må veta, att allt nu är förbi mellan er och mig. Jag kan ej föreställa mig någon lyckligare lott än den, som skulle ha blifvit min, om jag fått blifva eder hustru, Men sedan jag erkänt detta, kan jag ingenting mer säga. Det band, som binder mig vid Darrel Moer, ir, fastän det ej erkännes, en lika oöfverstiglig skiljemur mellan er och mig. Jag är nu och för framtiden utesluten från den lycka, sann kärlek skänker. Jag kan ej mer höra edra ömma ord, sir Hugh, huru dyrbara de än varit för mig. Det var min skyldighet att säga er sanningen. Och nu, sir Hugh, nu, då allt är förbi mellan oss, vill jag säga er, att jag skall alltid uppsända böner för eder lycka, och jag hoppas, att ni skall gifta er med någon ädel flicka, som för er skall blifva allt hvad jag skulle ha varit för er. Hon väntade synbarligen, att han nu skulle lemna