Göteborgsposten – 21 april 1873, sida 2

— Men ni älskar mig, Honor. Ni bekände det i Röda Huset i går. Och om ni älskar mig, hvad kan väl stå emellan oss? Honor tvekade. Berättelsen om hennes vansinniga giftermål sväfvade på hennes läppar, men hon kunde ej förtälja den. Hon insåg, att hon ej borde lyssna till ord om kärlek från sir Hugh, ej låta honom förspilla sitt lif och sin tillgifvenhet på en qvinna, som aldrig kunde blifva hans hustru. . — Sir Hugh, hviskade hon, i det hennes hufvud sänktes, oh, jag är mycket olycklig — desto mera som jag måste göra äfven er olycklig! Jag kan i sanning aldrig blifva eder hustru. För ej längre sedan än i går på mor: gonen ver jag fri — fullkomligt fri, och nu är jag bunden — fullkomligt bunden — Hennes röst öfvergick i en suyftning. — Bunden genom ett löfte till en annan? sade sir Hugh. Flickan nickade långsamt. — Till Darrel Moer, Honor ? Hennes hufvud sänktes ännu djupare. — Min stackars Honor, sade sir Hugh i en ton af den djupaste ömhet. All eder ångest och sorg härflyta således blott från ett allt för ömtåligt samvete. Ett sådant förhastadt löfte måste kunna brytas, min älskade — — Obh, nej, nej, mumlade flickan. Detta är mer, än jag kan uthärda, Oh, sir Hugh, jag har varit vansinnig.