Göteborgsposten – 21 april 1873, sida 2

Ni förstår mig ej ännu. Jag hatar Darrel Moer. Jag fruktar honom. Hans blick nästan kommer blodet att stelna i mina ådror. Jag tror honom vara i stånd till hvilken låghet, hvilken nedrighet som helst — och dock — dock — oh himmel! — Ni är rädd för att bryta med den skurken, Honor? frågade sir Hugh. Ni har förlorat allt mod under den tryckning, han utöfvat på er. Jag måste skynda att taga er i min vård, oberoende af detta löfte till Darrel Moer. Han rörde sig mot henne, liksom om han ämnade taga henne i sina armar. Hon undvek honom och skyndade till sin lilla öppna byrå. Ur en af de inre lådorna framtog hon ett hopviket papper, gick tillbaka till honom och utbrast: — Ni skall aldrig mera kalla mig eder älskade Honor, sir Hugh. Ni skall få se, att ni och jag hädanefter måste vara främlingar för hvarandra. Ni skall gifta er med någon af eder egen rang i lifvet, under det jag — himlen förbarme sig öfver mig! Läs detta — läs detta, sir Hugh! Hon räckte honom beviset om sitt giftermål med Darrel Moer.