Göteborgsposten – 19 april 1873, sida 2

nårvarande, som VvoLTO tatt SAammanpackade, att hejta och stampa af alla krafter. Detta halp; ty nu framträdde medborgaren F. Morin, som agiterar ifrigt för Barodet, de radikalas kandidat, och ringde med en klocka, tills det blef tyst. Han underrättade forsamlingen om, att han mot vanan icke kunde intaga ordförandestolen, och föreslog väljandet af borgaren Camille Bocquet till ordförande. Allmän förvåning! El Känner ni borgaren Camille Bocquet?4 sporde den ene den andre. Nej, ljöd svaret, känner ni honom ? Nej? Nej, alls icke. Borgaren Camille Bocquet blef likväl enstämmigt vald till ordförande. Morin tog derefter till ordet för att afgifva en kort berättelse om ett föregående möte, i hvilket enstämmigt beslöts, att Barodet skulle vara det femte arrondissementets kandidat. Ordf. uppmanade i få och väl valda ordalag de närvarande att bevara värdigt lugn och gaf derefter ordet till borgaren Bannet-Rivet. Hvem var han? Ingen kunde säga det. Bannet-Rivet tillhörde dock lyckligtvis icke dem, som glömma att tala om sig sjelfva, och församlingen blef snart mycket nära bekant med honom. Det finnes knappast någon, som tillbragt så många år af sitt lit i fängelse, på ohyggliga fångskepp eller i bitter landsflykt. Hans anförande började med en lång berättelse om hans vandring mellan tvenne gensdarmer och hans vistande i mörka, förpestade fängelsehal. 3 Efter tjugo minuters förlopp märkte åhörarne, att talaren gaf dem till bästa en ny upplaga af Silvio Pellicos äfventyr, och uppmanade honom att hålla sig till saken. Han lemnade då sin fängelsehistoria för att öfvergå till att tala om sina förbindelser, och man hörde honom ideligen begagna följande uttryck: Det gick så, som jag sagt till Odilon-Barrot... Min käre Bannet-Rivet, sade Guizot en gång till mig... — Ja, jag hade förutsett allt; jag varnade general Lafayette, och jag sade det sedan åter många gånger till LedruRollin.. Åhörarne kallade talaren åter till oraningen, och nu började hangslutligen tala om valet. Han angrep Remusat, som man icke borde välja derför, att han var en vän till Thiers, som drifvit prins Louis Napoleon till statskuppen. Räömusat hade som utrikesminister visserligen haft del i territoriets befriande, men man borde icke låta sig hänföras af sina känslor. Det erfordrades dessutom icke så mycket till att vara utrikesminister. Han ville dermed icke säga, att man skulle vara otacksam; han lofvade tvärtom högtidligen Römusat att bli anstald på någon diplomatisk post, då utrikesministern utträngts ur regeringen. Men att lemna ett folkmandat åt en minister, derpå skulle han aldrig ingå. Och hvad vet ni om Barodet? sporde en af de närvarande. Alls intet, jag känner honom icke, svarade Bannet-Rivet, och det är mig icke heller bekant, huru han styrt Lyon. Ordet gafs nu till borgaren Poncet, en högrest gammal man, som hade mycken likhet med aflidne Barbes; hela hans hållning vittnade om den stränge, obesticklige allvarsmannen, och han var mycket moderat i sina gestikulationer. Han förklarade, att han ville göra församlingen bekant med kandidaten. Barodet hade varit folkskolelärare i departem. Saone och Loire och senare blifvit maire i Lyon. Mera visste han icke, och då han sagt det, lemnade han talarestolen; Borgaren Fusillier är en helt ung, mycket blyg och ljushårig man, som endast har få kläder på sig, och dessa äro, likasom han sjelf, ytterst smutsiga. Han intager en djerf ställning och yttrar med underlig röst följande: Lätom oss antaga, medborgare, att nationalförsamlingen är en lomhörd gammal knarr, som man måste tjugo gånger bedja om en pris snus. Till slut tröttnar man, tager en ropare och vrålar i hans öra: Hör nu, gamle herre, gif mig en pris snus. Sen I, borgaren Barodet skall vara vår ropare, han skall säga till nationalförsamlingen: Gå din väg och lemna rum för den konstituerande församlingen och republiken! Borgaren Fusillier lemnade talarestolen under entusiastiska bravorop från församlingen, som var alldeles ntom sig. Slutligen företogs omröstning, och mötet förklarade sig enstämmigt för Barodet. Så går det till alltjomt, och lika betecknande för dessa möten är, att ingen af Råmugats anhängare uppträda för att försvara hans kandidatur. Denna kandidatur synes likväl vinna allt flere anhängare, och det försäkras, att regeringen anser sig fullkomligt säker om utrikesministerns tramgång vid valet. Den på sin sjukbädd liggande Littrö understödjer honom i ett bref. Från Frankrike meddelas nu, att prins Napoleons af telegrafen omtalta cirkulär till sina valmän på Korsika utgör en protest emot den nuvarande regeringens beteende emot honom. Han tillägger i detta cirkulär; Vi äro proskriberade, derför att vi äro fruktade. Napoleonerna ha två gånger räddat Frankrike. Förutom det bonapartiska partiet finnes det blott tvenne minoriteter: en, som vill ordning utan demokrati, och en, som vill demokrati utan ordning. Huru som helst, Napoleons namn kan ej förvisas ur folkets hjertan. Ett af våra gårdagstelegram berättade från Rom, att underrättelserna om påfvens helsotillstånd äro hvarandra motsägande. Synbart är, att den gamle påfven verkligen är betänkligt sjuk. Stor rörelse råder inom det jesuitiska lägret, hvilket vill ha Pius att sammankalla i all hast ett konsistoriam, för utseende af nya kardinaler, på hvilka jesuiterna skulle kunna lita vid det stundande påtvevalet. ÄÅtven inom de olika katolska regeringskretsarne råder stark rörelse. Från Paris skrifves, att exdrottning Isabella i all hast begifvit sig till Rom, ditäfven kardinal Camerlengo de Angerlis, påfvekandidat, kallats. Preussen beröfvas i åe genom utvandring till Amerika en betydande del af sina innevånare i flera provinser. Från Hannover och Holstein är utvandringen kolossal, äfven från ostprovinserna. Vid en rekrytutskrifning häromdagen saknades ej mindre än 1000 värnepligtige. Från Pommern är utvandringen förfärande, säga tidningarne. Bangårdarne äro hvarje dag öfverfyllda med utvandrande arbetare och bönder med deras familjer. Från de östliga provinserna utvandra katolikerna, anseende sig förföljda. Det är mest fruktan för ett nytt krig med Frankrike eler Ryssland, som drifver de stora skarorna bort från Preussens jord. UAE