Att ett historiskt skådespel af författarebolaget Dumas, Maquet C:o icke kan lida brist på fyndigt hopkomna, ej sällan skakande scener, är lika klart som, att den historiska sanningen för den dramatiska effektens skull får sitta emellan på ett understundom ganska betänkligt sätt. Detta gäller uti ifrågavarande stycke isynnerhet skildringen af drottning Margots och Carl IX:s karakter: att af den förra, den lefnadsfriska, understundom kanske alltför 6friska, snillrika och passionerade furstinnan göra en nästan borgerligt hjertnupen äkta hälft, att förvandla den karakterslöse, fysiskt och moraliskt förslappade Carl IX, det blodtörstiga, krönta odjuret, som under den fasansfulla Bartolomeinatten med egen hand nedsköt sina egna undersåter, till en högsint, ridderlig karakter, hvars hjerta under mordnattens fasor blöder för en gammal amma, under det att tusentals lifslågor utsläckas under hans balkong, det är i sanning att göra historia på ett sätt, för hvilket till och med Morianensuppfinningsrike författare skulle ha ryggat tillbaka. Detta hindrar emellertid icke, som sagdt att stycket är talangfullt hopkommet, och att författarne förstått att hela tre timmar igenom hålla intresset uppe hos åskådarne. Mycket af detta intresse åstadkommes dock naturligen af det sätt, hvarpå stycket återgifves, af hurudan den sceniska anordningen är. Hvad utförandet å vår Nya Teater vid ommer, är detta med få, knappast mer än ett, undantag oklanderligt; man storde dock kunna anmärka, att vissa roller ej fullt öfverensstämma med deras resp. innehafvares dramatiska skaplynnen, ett förhållande, som — särskildt hvad beträffar det ofvan antydda Åundantaget— dock eger sin förklaringsgrund i ett inom teaterpersonalen straxt vid pjesens uppsättning inträffadt sjukdomsfall. De egentliga hufvudrollerna befinna sig dock i goda händer, och den sceniska uppsättningen är i vissa afseenden så bländande, att åskådaren, särdeles om han är utländing, nästan har svårt att fatta, huru sådant ens är möjligt för en enskild teaterföreståndare utan både statsoch stads-anslag. Drägter, sådane som t. ex. drottning Margots och Henrik af Navarras bröllopsskrudar, förekomma ej ofta, äfven på teatrar med europeiskt anseende. Den sistnämndes guldtygskostym är i synnerhet någonting non-plus-ultra af dyrbarhet, smak och elegans. Hugenotterna är ett stycke, som eger många af de egenskaper, hvilka pläga bereda framgång hos den stora allmänheten, och bör sålunda bli en kassa-pjes för direktören, som sjelf aldrig sparar sin kassa för att erbjuda allmänheten det bästa, som tillfället förmår erbjuda. Och sannerligen har han också skaffat 088 det bästa, då han ännu en gång lyekats förmå vår, och hela den svenska allmänhetens, gamle, oförgätlige vän, Fredrik Deland, att ännu en gång göra honom och oss den äran. Ja, redan med morgondagens snälltåg hitväntas den ständigt unge, oförbrännelige och oefterhärmlige konstoären för att om tisdag låta vår nutida svenska dramatiks mest helgjutna, mest genomtänkta och mest fulländade komiska typ, den odödlige Konjander, vanka öfver vår scen, tiil hjertinnerligaste fröjd och gamman för gammal och ung. Som de närmaste rollerna, hvari vår allmänhet sedermera får njuta af skådespelare veteranens oskattbara vis comica, uppgifvas: Sir Peter Teazles i ÅTadelskolan och Ratinois i Så pudrar man folk. Till den förut omnämnda P. B.soiren i afton å Nya Teatern lära i det närmaste alla biljetter vara antecknade. De, som ännu återstå, tillhandahållas ordensmedlemmar i teateras biljettkontor i dag fr. kl. 9 f. m, till 2 e. m. Efter sistnämnde klockslag säljas alla outtagna biljetter. Gamla Slussen sjunker alltmer och mer till jorden, och man börjar redan få en aning om de vackra vyer, som skola erbjuda sig, då han är alldeles borta; Norra Hamngatan spelar i detta fall ungefär samma roll som en ung arftagare, när en gammal rik och skröplig onkel gör min af att vandra hädan. Ja, detta är det Göteborg, som gårk; det finnes deremot, dessvärre, ett annat, ett Göteborg, som icks går, ochinom detta gör det s. k. Lilla Berget samma intryck som en pestböld i ett vackert ansigte, som den afskyvärda Peder Madsena Gang midt i det glada, leende Kjöbenhavn. Peder Madsens Gang håller man emellertid nu som bäst på att jemna med jorden .... huru länge skola väl Lilla Bergets nästen få stå orubbade midt i det prydliga, väl uppfostrade, om sitt goda rykte så måna Göteborg,..? Vi anhålla att få en annan gång återkomma till ämnet, som det ibland heter i teaterrecensionerna. Den der mannen är då en riktig fioansminister, yttrade häromdagen en af Norrbros