Göteborgsposten – 17 april 1873, sida 2

SIIXL OCU Ö. de ÅL. Cårlände!. Frän Udandet. Det har lyckats den kommission, åt hvilcen det uppdrogs att undersöka orsakerna till le höga kolprisen, att visa ett faktum af stor social betydelse — skrifver en korresp. från London. Det är en bekant sak, att arbetsnedläggningarne, koalitionerna ech det administrativa maskineri, som Trades Unions kräfva, äro myckat dyrbara för den arbetande klassen. Nan skulle tro, att arbetarne pålade sig dessa offer i den förhoppning, att de skulle få riklig ersättning för dem i den högre arbetslön, som skulle vara resultatet af deras ledares sträfvanden. Arbetarne ha oupphörligt sordrat tvenne saker, neml. högre arbetslön och kortare arbetstid, och man antog allmänt, att den första fordran var i deras ögon åtminstone lika vigtig som den sista. Sedan man läst de förklaringar, som några af grufinspektörerna afgifvit inför kommissionen, kommer man emellertid till det resultat, att arbetarne i kolgrufvorna lägga största vigten på en minskning af arbetstimmarne, ja, tillochmed på en inskränkning af arbetsdagarne, under det arbetslönens förhöjning deremot står i andra rummet. Detta är ett mycket allvarsamt fenomen ur ekonomisk synpunkt, om än lugnande ur social. Om strikerna ginge ut på att öka arbetarnes materiela välstånd i det oändliga, om arbetarne vore beslutna att trotsa alla ekonomiska lagar för ernående af detta mål, då skulle den sista konseqvensen af rörelsen vara en politisk revolution och allt det beståendes kullkastande. Kommissionen har emellertid ådagalagt, att begäret efter en samhällsordning, hvari arbetaren skulle vara herre och lefva på samma fot som bourgeoisien, icke spelar någon roll i grufarbetarnes demonstrationer, Dessa menniskor äro helt enkelt stora barn, skolpojkar, hvilka begagna hvarje tillfälle att slippa ifrån den hvardagliga sysselsättningen och endast arbeta under ögonblickets tvång. De bry sig ej om att bilda sig ett godt hem, att gifva sina barn en bättre uppfostran o. 8. v. För dem äro de höga kolprisen isynnerhet en lycklig konjunktur, emedan de derigenom bli i stånd att arbeta mindre, utan att lida någon afkortning i den lön, som de alltid funnit tillräcklig för sina förnödenheter. Grufarbetarnes inkomster ha således icke blifvit större; de ha blett på tre dagar förtjent samma belopp, för hvilket de förut måste arbeta i sex dagar. Strikerna ha icke gagnat någon, ej ens i de fall, då de kröntes med framgång. De ha endast minskat produktionen till skada för allmänheten; de ha vållat grufegarne onödiga förtretligheter och vant arbetarne vid att lefva i sysslolöshet. Några spekulanter ha dragit fördel af detta tillstånd och samlat stora rikedomar, men massan af nationen har måst dyrt böta för det relativa välstånd, hvari grutarbetarne under sista tiden befunnit sig. Alla grufinspektörernas förklaringar öfverensstämma deri, att de höga kolprisen medfört en motsvarande minskning i produktionen. Wynne, som är grufinspektör för distrikten Staffordshire, Shropshire och Cheshire, har i detta hänseende lomnat upplysningar, hvilka ej tillåta något tvifvel om, huru arbetarne uppfatta den ekonomiska emancipationen. År 1868 uppgick antalet af de arbetare, som sysselsattes i dessa grufvor, till 20,000, och den årliga produktionen utgjorde 6 mill. tons, således i medeltal 300 tons pr man. Under de tre följande åren tilltog arbetarnes antal regelbundet, och produktionen minskades ej i någon märklig grad. År 1872 stego kolprisen ofantligt, och grufegarne gjorde de största ansträngningar för att underhålla förbrukningen. Förlidet år utgjorde arbetarnes antal 27,000, och likväl öfversteg produktionen icke 6,300,000 tons, eller med andra ord medelatkastningen af hvarje mans arbete hade fallit från 300 till 2928 tons. Dessa siffror tala. Häraf framgår neml. alldeles klart, att arbetarne, hvilka förut arbetade sex dagar i veckan, endast betraktat den högre arbetslönen som ett medel atttaga sig flera fridagar. Southern, inspektör i de nordliga distrikten, har uttalat sig på samma sätt. År 1867 producerade 26,521 grufarbetare nästan lika mycket som 39,000 år 1872. För några år sedan uppgick hela afkastningen af grufvorna i de nordliga diskrikten till 11 mill. tons eller 417 tons pr man; nu är den 13 mill., men endast 333 tons pr man. Denna tendens till att låta sig nöja med en mindre förtjenst, ernådd genom mindre ansträngning, är icke mycket uppmuntrande för silantroperna i England, hvilka längta efter att höja arbetarne till en högre ståndpunkt i moraliskt och materielt hänseende, men den har likväl ingen revolutionär karakter. Personer, hvilkas äregirighet inskränker sig till att tillbringa ett par timmar mera på krogen, äro icke farliga 1. dan anmalalra gtafana Inen