Göteborgsposten – 17 april 1873, sida 1

—— sm — AA 2 — ig ner i gräset med matsäckskorgarne, och nunterheten är visst inte mindre der än på len eleganta verldens promenadplats. De wantiteter pepparkakor, som här nersköljas ned en motsvarande mängd gammal Borleaux å fjorton sous litren (en plåt för bueljen omtrent) gränsar till det otreliga. Och så dansar man i gröngräset och leker pantlekar, tout comme ohex nous, och pariserfolket visar sig från sin goda, glada och älskvärda sida. Man får icke drifva sin passion för nöjet för långt, äfven om ens nöje skulle bestå det oskyldiga utöfvandet af musikens sköna konst, det lärer oss i dag den allvarsamma Gazette des Tribunaux. — Enkefru Chaise har den lyckan att kunna bebo en våning vid boulevard Haussmann, således i den dyraste delen af Paris, och har den ännu större lyckan att ega en älskvärd dotter, som med passion älskar musiken. Åtminstone stiger hon upp, påstår värden, tidigt om morgonen och spelar piano oförtrutet ända till midnatt. Alla dessa nya och ståtliga hus i Paris äro bygda på en jernstomme, hvars ihåliga skelett-artade rörförgreniogar äro betäckta med finhyflade maskinskurna plankor, tunna som postpapper och hvilande på den minsta möjliga qvantitet murbruk och sten. De likna således en ofantlig resonnansbotten, och när fröken Chaise dag ut och dag in höll på med sina fingeröfningar, hade hon hela huset till auditorium. Hyresgästerna, den ene efter den andre, sade upp sina våningar, och värden, som möjligen kan vara en konstälskare, men naturligtvis i främsta rummet är husegare, visste, när inga föreställningar hos vederbörande ville hjelpa, ingea annan råd än att hos Seine-tribunalet begära ett förbud för den unga fröken att spela klaver mer än vissa timmar om dagen. Och se, domstolen har en mängd Åconsiderant, för vidlyftiga att omtala, stannat vid beslutet, att fortepianospel utan uppehåll ej må bedrifvas före kl. 10 på morgonen eller senare än kl. 10 på qvällen och äfven med denna inskränkning med två timmars uppehåll, en vid dejeuneroch en vid dinertiden, för att unna grannarne matro. Jag nämnde här ofvan boulevard Haussmann. Den präktiga pulsådern, som var ämnad att sammanbinda de gamla boulevarderna med hela det nya Paris, hvilket daterar sig ifrån Napoleon III:s regeringstid, hann aldrig att bli fulländad, men den utgör äfven i sitt nuvarande skick måhända den vackraste moderna stadsväg, som finnes i Europa. Men nu skall den byta om namn, begär municipalrådet i Paris. Haussmann var en kejsardömets prefekt, och hvad stort och gagneligt han gjort för den stad, som ban i sexton års tid styrde, bör, efter hang efterträdares mening, begratvas i samma grop, der man söker skjutsa ner alltiog annat, som händt under samma tid. Jag vågar dock förespå, att man skall få svårt att utplåna både detta och många andra af de välbekanta gatunamnen. Förmodligen bar Göteborgs-Postens utrikesafdelning upptagit någon redogörelse för den parlamentskommissions rapport, hvilken genom hr Chaper nyligen blifvit atgifven rörande nationalförsvarsregeringen och dess åtgärder. Man har hittills kunnat haft delade tankar om berättigandet af Septemberrevolutionen och om talangerna och kapaciteten hos de män, som då ryckte till sig makten. Men de flesta ha ändock trott på deras uppriktighet och bonne foi. Det visar sig emellertid nu, att de sjelfva straxt ifrån början icke alls trodde på möjligheten af en seger, och att de alldeles icke generade sig att säga det när de voro en samille, ehuru de, när det gällde att tala offentligen, aldrig försummade att uttrycka det orubbligaste förtroende om framgången af kampen, för hvilken de stackars parisarne fröso och svulto, ibland blödde. Och hvem är det, som berättar detta? En septemberregeringens fiende? Ingalunda; det är dess egen sekreterare, Garnier Pages måg, hr Öråo. — Åter en anledning att utropa: Gud bevare oss för våra vänner!