Göteborgsposten – 16 april 1873, sida 2

— Glömmer ni, IIonor, frågade han, att ni är förenad med mig genom löften, som ni ej kan bryta? Glömmer ni, att ni är min lagliga hustru? Flickans drag sammandrogos krampaktigt. — Nej, jag glömmer det ej, mumlade non. Minnet deraf är som en förbannelse för mig. — Ni öfvergaf mig vid sjelfva altaret, sade Moer. Ej förr hade edra löften om att älska, hedra och lyda mig gått öfver edra läppar, än ni flydde bort från mig och gömde er så väl, att jag knappt kunde finna er. Är det på det sättet ni håller edra äktenskapslöften, Ilonor — dessa löften som äro inregistrerade der uppe i himlen? — Vågar ni slunga vanäran på mig? frågade Honor, i det hennes bleka ansigte plötsligt blef glödande. Vågar ni anklaga mig för den oförrätt, ni begått, Darrel Moer? Jag trädde fram till altaret med er utan att älska er, det må himlen förlåta mig, men med förtroende till er, tacksam mot er och med ett hjerta så fullt af tillgifvenhet för er, att ni lätt skulle ha vunnit det åt er för alltid. Men ni ångrade i samma ögonblick, att eder böjelse för mig fört er så långt. Jag kan nu förstå, huru det kom sig, att ni var så tyst och så underlig i sättet, då vi foro till kapellet. Och då eder vän kommit till er med bref, och ni tagit in honom i rummet innanför sakristian då ni lade hela eder själslåghet i dagen och förklarade, att ni afskydde det giftermål med mig ni nyss ingått och som hindrade er från att gifta er med någon dam i högre samhällsställning och med större rikedom, än jag kan skryta öfver, då hörde jag hvarje ord ni yttrade. Dessa ord förs