Göteborgsposten – 16 april 1873, sida 2

detta oförmodado sätt blef honom varse. Kanhända hade hon väntat, att han förr eller senure skulle söka henne. Men hon drog sig några steg tillbaka, innan han fick tid att yttra sig, och ropade på sin kammarjungfru, hvilken skyndsamt kom ut från det inre rummet. Den trogna Luckys förskräckelse afspeglades tydligt nog i hennes blekhet, liksom den gaf sig tillkänna i det rop hon uppgaf, då hon fick se sin unga matmors fiende. — Hvad har jag att tacka för äran af detta besök, mr Moer? frågade hans unga hustru högdraget. — Ligger det verkligen något så underligt i den omständigheten, att jag skulle önska att besöka er? frågade Moer i förebrående ton. Har jag ej rättighet att besöka er? Tillhör ni ej mig? — Nej, jag tillhör er ej, svarade Honor, i det en blixt sköt fram ur hennes svarta ögon. Ni har ingen rättighet till att följa efter mig hit. Jag fordrar, att ni lemnar mig genast. — Jag har någonting af vigt att säga er, Honor, sade Moer, i det han förändrade ton. kicka bort flickan. Jag vill ej ha några vittnen, som kunna göra sina kommentarier till hvarje ord jag yttrar. — Ni kan ej ha någonting att säga mig, som Lucky ej bör få höra, sade Honor lugnat. Jag skall aldrig träffa er ensam och utan vittnen, Darrel Moer. Om ni har någonting att säga, så säg det fort och i min kammarjungfrus närvaro. Moer rynkade ögonbrynen, men gick närmare sin unga hustru,