Göteborgsposten – 15 april 1873, sida 2

af något lugnande art. Det vill nu nästan synas, som att faran för de alltmera framträngande carlisterna, om hvilkas framsart gräsliga saker berättas, ehuru de lika ifrigt af carlisterna sjelfva förnekas, börjat mer och mer samla de öfriga partierna och förmått dem att sluta sig tillsamman, åtminstone skenbarligen, för att bekämpa den gemensamme, farligaste fienden, carlisterna. Ailt större äro de truppstyrkor, som draga ut i fält för att bekämpa dem, och regeringen tyckes rensa bort de svage och mindre pålitlige officerarne samt ersätta dem med nya, hvilka bjuda till att återställa den bland trupperna så betänkligt slappade disciplinen. Vigtigast är dock, om det så förhåller sig i verkligheten, att befolkningen sjelf börjar mera allmänt resa sig för att sjelf försvara sig mot carlisterna, uppskrämd af berättelserna om dessas dåd. Carlisterna under Saballs ryckte i början af denna månad, 1till 2000 man starka, emot den lilla fästningen Puycerda, i Catalonien och invid franska gränsen, hvilken plats anses för en af de vigtigaste strategiska punkterna i norra Spanien. Regeringstrupper från Gerona och andra platser skyndade till den hotade punkten, qvinnorna i trakten flydde undan, men den manliga befolkningen reste sig för att göra motstånd mot carlisterna. Dessa som vore i besittning af kanoner och några fat petroleum, anföllo Poycerde, af hvars hus fem förstördes af elden; men de mötte kraftigt motstånd och måste draga sig tillbaka. Ett telegram berättar, att de efterlemnade 300 man i sårade och döda; men siffran är antagligen öfverdrifven, ty samma telegram säger, att platsens försvarare endast förlorade åtta man dödade, eburu många blefvo sårade. I sammanhang härmed må nämnas, att Gladstone på derom gjord interpellation i onDe sista underrättelserna från Spanien äro